30 SECONDS TO MARS, Tap 1, Köpenhamn den 21 april 2018

Det är inte alltför ofta det händer, men fallet 30 Seconds to Mars har visat att en skådespelare faktiskt också kan vara både storsäljande och seriös rockstjärna. Efter att initialt ha fått både ris och ros för 2002 års självbetitlade debut etablerade kvartetten sig därefter gradvis som ett band såväl att ta på allvar och att räkna med på lång sikt. Fast när det väl avslöjades att det var Hollywoodskådisen Jared Leto som frontade blev det förstås ändå ett givet samtalsämne som hotar att överskugga musiken.

Förändrat sound

Ändå får man väl säga att herrarna gradvis lyckats skaka av sig lite av det aber som detta tveeggade svärd trots allt utgör, och när de alldeles nyligen avtäckte sin femte skiva America inbillar jag mig att det som det pratades mest om var hur mycket deras sound förändrats sedan begynnelsen. Idag är man betydligt mer benägen att associera dem med det svävande elektroniska rockfacket med drag av artpop då och då, snarare än till det alternativa rockfacket med emotouch minus tonårsångesten.

U2 modell electro

Ur den aspekten var det också symptomatiskt att gitarriffandet på Tap 1 inksränkte sig till ett av kvällens starkaste nummer Do Or Die och kanske ytterligare några dito. Det betyder dock inte att det inte fanns andra sånger som rockade, för det fanns det trots allt. Inledande instrumentala Monolith med sitt näst intill blytunga beat var en, Up In the Air en annan och Kings & Queens, en skapelse som i viss mån kändes som U2 på electroutflykt en tredje. Denna låttrio inledde för övrigt giget, och bådade onekligen gott för fortsättningen.

Onödigt enahanda sång

Det goda intrycket förstärktes sedan av balladerna. Inte minst sådant som dramatiska Hurricane och den personliga tolkningen av Rihannas Stay, som Leto med eftertryck totalt gjorde till sin. Att Leto kan ha ett känslostarkt uttryck med nyans framgick tydligt här. Vilket var för väl. För ärligt talat upplevde jag som helhet inte hans sånginsatser alls lika välavvägt varierade som i tillplattad form denna kväll. Det är lite trist att behöva påpeka det, men i mina öron tedde sig det vokala dessvärre från och till onödigt entonigt enahanda denna kväll.

Vilja att utveckla

Å andra sidan ska Leto ha credit både för sina ambitioner och visioner. Det finns engagemang och vilja hos honom och kollegorna att utveckla bandet och säga något på samma gång även om budskapen inte alltid går bortom det hyfsat självklara av det slag de flesta med sunt förnuft kan vara överens om. Som att vi måste fortsätta kämpa mot förtryckande system av olika slag.

Misslyckat stilgrepp

Allt detta framgick för övrigt också på det i det närmaste utsålda Tap 1. Den karismatiske Leto och gänget ansträngde sig för att få fram sina positiva budskap och skapa eufori på en och samma gång. Dock skulle jag inte vilja hävda att showen man bjöds på var överdrivet minnesvärd. Inte minst kan man undra hur tankarna gick när det bestämdes att tillställningen skulle föregå i ett skiftande färgglatt motljus som gjorde att man endast med ansträngning kunde se mer än medlemmarnas skuggor mot fonden större delen av tiden. Jo, jag förstår att det det är ett konstnärligt stilgrepp, men det är knappast en ursäkt. Trist och föga visuellt är tilltaget oavsett vilket, och bör endast användas i små doser i egenskap av tillfällig effekt.

Väl generöst publikfrieri

Likaså får man nog också säga att det blev för mycket av det goda vad gäller flams och publikfrieri. Åtminstone tre gånger plockades folk upp på scenen, och klimax kom självklart under extranumrena då hela scenen fylldes med lyckliga fans. Däremellan bad Leto oss alla titt som tätt hoppa upp och ner för att skruva upp stämningen till bristningsgränsen. Eller också pratade han. Mycket och ofta.

Illa disponerad show

Med andra ord var det här säkert en upplevelse att minnas för de få utvalda som fick chansen att för några minuter stå på scen med sina idoler, men ur en objektiv helhetssynpunkt var tillställningen också rätt illa disponerad. En besvikelse, helt enkelt. Sedan är 30 Seconds to Mars ändå onekligen ett ganska spännande band medan Jared Leto är en skicklig frontman som trots allt förmedlar att det finns ett viss grad av ödmjukhet och integritet bakom de ogenerade rockstarambitionerna av over the topsnitt. Fast allt det där hjälpte som sagt inte denna kväll.

Skriven 2018-04-22

Skriv ut sidan