JESPER BINZER, KB, Malmö den 13 april 2018

Han är för evigt förknippad med D-A-D, bandet han var med och bildade redan 1982, men även en trotjänare som Jesper Binzer måste pröva sina vingar, så när otåligheten över bandkollegornas sölande med en ny D-A-D-skiva tog överhanden bestämde han sig för att göra sin första soloplatta för att få utlopp för sin kreativitet.

Medvetet låg profil

Därav denna turné, som nådde Malmö och Sverige i fredags. Utan särskilt mycket buller och bång, bör kanske tilläggas. För inte mycket har sagts och skrivit om denna turnévända. På något sätt känns det nästan som om Binzer velat hålla låg profil, och medvetet aktat sig från att skapa stora förväntningar i onödan. Därför var det också symptomatiskt att – skulle jag tippa – inte ens trehundra personer löst biljett till denna konsert.

Fåtaliga upptempolåtar

Man fick samtidigt lite intrycket av att sångaren ville säga att det här minsann var något helt annorlunda sammanhang än vad man brukar se honom i. Fast så är och var förstås inte fallet, skillnaderna fanns där för all del, men de var inte så så himlastormande som vissa nog vill hävda. Allra mest D-A-D-präglat på Malmöklubben var de fåtaliga upptempolåtarna, som inledande Dying Is Easy (Rock ‘n’ Roll Is Hard) och The Future Is Here, två riffiga slagkraftiga alster, som utan vidare hade kunna placeras i bandets repertoar utan att någon reflekterat.

Samma sak kan sägas om Tell Myself to Be Kind, en ovanligt röjig och malande hypnotiserande skapelse, som mycket väl kunnat vara hämtad från D-A-D:s kanske tyngsta och mest experimentella album Helpyourselfish.

Mindre uppskruvat än vanligt

Ändå ska man som sagt inte sticka under stol med att det är viss skillnad att se Binzer fronta sina ungdomsvänner och agera soloartist. Mest märktes detta i de lätt avskalade numrena, typ Real Love, I See It In You och den lätt groovy The Bumpy Road. Fast även ur ett helhetsperspektiv var det tydligt att sångaren velat närma sig det nya materialet på ett mindre uppskruvat sätt än vad han brukar göra inom ramen för D-A-D. Vilket är förståeligt. Det finns trots allt ingen anledning att göra samma sak som vanligt utan bandkollegorna.

Saknade klatchiga rockrökare

Samtidigt ska dock villigt erkännas att det kanske blev en aning för många sånger i lunkartempo denna afton. Visst, men det var poängen invänder måhända vän av ordning nu. Må så vara, men i slutänden saknade jag ändå både Binzers alltjämt ungdomliga energi och alla klatchiga rockrökare. De hade som så ofta annars kunnat göra under för helheten.

Välförtjänt med credit för visionen

Men bortsett från detta får man ändå säga att sångaren som det hängivna proffs han är likväl gjorde ett gott jobb, fattas bara annat. Mannen ska ha credit för sin vision och vilja till förändring i eget namn. Sedan att denna gedigenhet denna första gång nödvändigtvis inte ger riktigt full utdelning vare sig vad gäller märkvärdigheten eller underhållningsvärdet är en annan sak. Men det går fler tåg i solosvängen. Det är jag säker på.

Skriven 2018-04-14

Skriv ut sidan