FIRST AID KIT, Malmö Live den 12 mars 2018

På pappret såg First Aid Kit förmodligen inte ut som några vinnare initialt. Visst, americana har växt på senare år och folk och country försedd med en ansträngd indiestämpel får många kollegor att automatiskt göra tummen upp, men deras genombrott är ändå mer än en aning förundransvärt.

Stadig mognad

Fast samtidigt råder det förstås ingen som helst tvekan om att Johanna och Klara Söderberg är värda alla framgångar de kan få. Talangen och professionalismen är odiskutabel. Det sistnämnda bekräftades också mycket riktigt ännu en gång på det sedan länge utsålda Malmö Live. Något annat duon kan addera till pluskontot är en stadig mognad långt bortom sina ännu unga år, vilket är ett plus i min bok.

Emotionell tyngd

Åtminstone när det som i deras fall är genrens mer sorgsna gren som avhandlas, och den partajande dryckeslyriken lämnas därhän. I det läget är det bra för trovärdigheten att ha emotionell tyngd i uttrycken, och det har dessa Stockholmstöser onekligen. Men så är det ju och har alltid varit deras specialitet att låta känslorna få fritt spelrum i melankolisk, vemodig och gråtmild form.

Femtiotalsdoftande vaggvisemaräng

Det är sådant som First Aid Kit är mästare på, och det fanns en hel radda nummer på måndagens setlista, som påminde om detta. Som opluggade To Live a Life, Nothing Has to Be True och naturligtvis den lika varma som vackra hyllningen till de musikaliska hjältarna, Emmylou. Eller varför inte Fireworks, denna femtiotalsdoftande vaggvisemaräng. Sötare och mer bedårande än så blev det aldrig denna afton. Och låt oss för all del inte glömma de där sångerna, som andas en slags dammig ödslighet och ensamhet á la gamla tiders westernfilmer, typ Rebel Heart och Silver Lining.

Lallig allsång

Alla dessa nummer bar First Aid Kits mest uppenbara signum fullt ut. Fast det finns trots allt enstaka ögonblick när systrarna tar sig an de uppspelta uttrycken också. På Malmö Live var King of the World med sin stötiga rytm och tralliga trombonblås ett exempel, extranumret Hem of Her Dress ett annat. Sedan är kvinnan i sistnämnda sång förvisso både övergiven och sorgsen, men det bitterljuva draget kompletteras med fyllevisekvaliteter som gjorda för lallig allsång. Vilket också framgick med all önskvärd tydlighet när större delen av publiken hängde på och tog ton i refrängen.

Kompromisslös protest

Raka motsatsen till denna alkoholindränkta och hoppingivande bearbetning av kärlekskraschande var You Are the Problem Here. Det vore verkligen synd att påstå att systrarna Söderberg tillhör det arga gardet, men i denna kompromisslösa protest mot kvinnoövergrepp överallt lät de verkligen ilskan komma till uttryck. Sedan vore det kanske smått vilseledande att kalla det här för punk, men nog sjutton balanserade duon på gränsen till just detta den här gången.

Knivskarp precision i allsången

Men oavsett vad nu de tar sig för, så finns kvaliteterna där. Att det musikaliska hantverket rent allmänt är oklanderligt är inget nytt, men jag tycker nog både att hantverket förfinats och att auktoriteten sedan min senaste konsert med dem på Lundensiska Mejeriet för sex år sedan växt märkbart. Inte minst är stämsången i dagens läge mer eller mindre en orgie i knivskarp precision. Jag är imponerad, helt enkelt. Om än inte särskilt förvånad.

Skriven 2018-03-13

Skriv ut sidan

Våra partners