ERASURE, Royal Arena, Köpenhamn den 9 mars 2018

Erasure är på sitt sätt ett unikum. Inte minst är duon ett av ytterst få syntband från åttiotalet som alltjämt lever och har hälsan. Men inte nog med det, de har med något undantag förblivit vid sin musikaliska läst också. Till skillnad mot det mest uppenbara exemplet Depeche Mode då, som redan för tjugofem år sedan gjorde halt i det synthiga avseendet.

Populärare än någonsin

Förmodligen är det just denna konsekvens och kontinuitet som i huvudsak bidragit till Erasures starka position i poplanskapet. Som om detta inte vore nog verkar det som om Andy Bell och Vince Clarke i dessa dagar till och med är populärare än någonsin. Sedan må hitsen i viss mån ha sinat på senare år, men i egenskap av liveakt är dragningskraften imponerande. På Royal Arena hade uppemot tiotusen fans löst biljett, vilket väl får sägas vara uppseendeväckande starkt.

Odefinierbar saknad

Riktigt samma sak går inte att säga om själva giget denna afton. Gediget och pålitligt utan att vara fantastiskt är väl ett helhetsomdöme jag gott kan stå för. För viss gav duon valuta för pengarna även den här gången, men det var ändå något som saknades. Och då talar jag nödvändigtvis inte om det i alla fall initialt håltomt okänsliga ljudet ljudteknikern fick ut i högtalarna, som för en stund både tog bort nyanserna i de synthiga arrangemangen och satte Bells röst en aning på undantag. Nej, det som åsyftas är något mer odefinierbart. Typ nerv och energi. I viss mån kändes det som ännu en dag – om än en tämligen bra sådan – på jobbet.

Hitkavalkad värd namnet

Fast jag misstänker förstås att det är något som merparten av fansen på plats i Royal Arena varken håller med om eller ens reflekterar över. Det fanns det liksom egentligen ingen anledning till. Inte egentligen. För när allt kommer till kritan bjöd duon på både gott humör och en hitkavalkad värd namnet. Det obskyra botaniserandet lämnades således nästan totalt därhän, av totalt tjugofyra nummer var det bara tre, inklusive fint smekande Sweet Summer Loving och en blippig cover på Blondies Atomic, som inte någon gång tillhört singelsläppens skara.

Större delen lugnare tempo

Värt att notera är också att Erasure när allt kommer till kritan faktiskt inte hade så många dansanta upptemposånger som man skulle kunna tro på setlistan. Visst, höjdpunkter som Blue Savannah, avslutande A Little Respect, kvällens tyngsta nummer Who Needs Love Like That och några nummer till kan läggas in i den kategorin, men för övrigt bjöds man faktiskt med viss marginal till större del på idel ballader och midtemposånger stöpta i den gängse Erasureformen. Bland dessa märktes sådant som känslofyllda World Be Gone, titelnumret från senaste albumet, klassiska poppärlan Always och Breathe i vilken Bell visade upp sig från sin mest själfyllda sida.

Potential till mer

Med andra ord utgjorde denna, min största konsert med Erasure hittills trots allt ännu en fin musikalisk stund och trevlig promenad ner för den syntetiska popmusikens minnesaveny. Fast precis som antyddes inledningsvis; potentialen till betydligt mer finns där. Kanske skulle showarsidan utvecklas mer.

Dags att förstärka showelementet

Missförstå mig inte nu, jag uppskattar verkligen Vince Clarkes coolness bland syntharna och Andy Bells karaktäristiskt ryckiga stuffande i danstagen, det räcker hyfsat långt. Men varför inte omfamna det over the topelement som finns inbyggt i konceptet? Låtmaterial av klass finns ju redan där en masse, men nu känns det som det på allvar är dags att förstärka det musikaliska intrycket på allvar med en dos visuellt ögongodis. Återstår att se vad som händer nästa turnévända. Jag väntar med spänning.

Skriven 2018-03-10

Skriv ut sidan