JILL JOHNSON – THAT´S LIFE, Malmö Arena den 2 mars 2018

Regi: Mikael Gordon-Solfors och Linda Hansson
Scenografi: Roland Söderberg

Historien om Jill Johnson i showsvängen började med några framgångsrika vändor på krogen, och då först på Stockholmska Hamburger Börs och så småningom på Rondo i Göteborg 2014. Detta följdes upp av en påkostad och storskalig show rakt över gatan i samma stad i höstas. Lokalen ifråga var The Theatre, och sångerskan tog faktiskt över ruljangsen där efter landets store magiker Joe Labero, som numera i alla fall tillfälligt huserar på Casinot Paris i Las Vegas med sin eldfängda show Inferno.

Fokus på amerikansk låtskatt

Som bekant gick vågspelet hem, och succén i Götet ledde till den turné landet runt hon nu befinner sig på. I fredags var det Malmös tur att ta emot Johnson, och även om det nu vore synd att påstå att varenda säte mangrant var upptaget, så hade i alla fall en ansenlig mängd människor sökt sig till arenan denna vinterkalla fredagskväll.

Fast som alla upplysta säkert är medvetna om vid det här laget, så bjuder Johnson här inte på någon typisk Best of-resa. För med undantag för en trio klassiska örhängen, signerade Dolly Parton vankades det knappt någon country så långt örat kunde nå. Istället var det absoluta fokuset på amerikansk låtskatt i allmänhet, varav en hel del hämtades från The american songbook. Med på scen var också mycket riktigt ett tvättäkta storband i form av Bohuslän Big Band.

Frank Sinatra – den störste

Å andra sidan deklarerade Johnson på ett tidigt stadium att hon ogillar musikaliska kategoriseringar. Hon vill både äta och ha hela kakan kvar, vilket också bekräftades av den varierade låtlistan. Detta kan kanske i viss mån låta en aning motstridigt, men hennes syfte var förstås att knyta ihop säcken genom att låta alla de tjugo numrena mer eller mindre präglas av det croonersound det tajta och spelskickliga storbandet åstadkom. I det musikgalna barndomshemmet i Skälderviken var nämligen Frank Sinatra den störste av dem alla, och det skulle förstås märkas i denna show.

Udda samarbete och soulstjärnor

På något sätt gjorde Johnson därmed också en poäng när hon inledde med en blåspräglat fyllig version av det udda samarbetet mellan Beyoncé och Dixie Chicks, Daddy Issues. Och vem hade kunnat ana att Cyndi Laupers Time After Time någonsin skulle förvandlas till en naket känsloladdad loungekaramell? Inte jag i alla fall, men Johnson både vågade och vann.

Fast Once In My Life, Chain of Fools och Mama´s Got a Brand New Bag var väl inte lika udda val, men det svängde förstås bra när de tidiga soulstjärnorna också med rätta hyllades.

Hedrar originalen

Fast det var alltså croonerstjärnorna i allmänhet och Frankie Boy i synnerhet som skulle stå i fokus, och showens titelmelodi avverkades tidigt med avslappnat självsäker coolness. Mr Bojangles följde i en personligt inlevelserik tappning, och så
mot slutet kom Fly Me to the Moon i en initialt balladorienterad, men så småningom fullskalig version i vilken de swingiga svängarna togs fullt ut.

Sedan ska man förstås av uppenbara skäl inte jämföra dessa tolkningar med originalen. Därför nöjer jag mig med att bara konstatera att Johnson hedrar dem med både känsla och värdighet. Vilket är gott nog.

Associationer till Las Vegas

Så vad mer finns att tillägga? Jo, att showelementet verkligen betonas. Det här är en lyxigt påkostad uppsättning, som – i alla fall med europeiska mått mätt – verkligen slösar med grannlåten. Om avsikten varit att få en att associera till Las Vegas har upphovsmännen i kulisserna onekligen lyckats. Man bjuds på såväl två luftburna akrobater med meriter från Cirque du Soleil och flott scenografi som lite slapstick, tjusigt genomtänkta bildspel i fonden och fem glittriga klädbyten med artisten själv.

Stjärnan själv njuter

Samtidigt är det som sig bör musiken som är den tydligast skinande ingrediensen medan Jill Johnson själv är stjärnan som både njuter i fulla drag av den läckert sobra inramningen och lyckas lysa igenom den. Allt tack var lika delar stark vinnande personlighet, inspiration och en sedan länge avsevärd professionalism.

Skriven 2018-03-03

Skriv ut sidan