THE KILLERS, Royal Arena, Köpenhamn den 25 februari 2018

The Killers går en svår balansgång, och lyckas med det. Det som åsyftas är naturligtvis det faktum att de lyckas vara både ett kommersiellt band älskat av fansen och vara gillade av annars vanligtvis överskeptiska kollegor som låter trendängslan styra i alla lägen. Varför det är så kan man bara spekulera i, och i grund och botten är svaret väl inte jätteintressant. Men någonstans har det säkert att göra med att indiestämpeln alltid funnits där som ett alibi för att det ska vara okej att göra tummen upp.

Bred arenaakt

Fast för egen del ser jag alltmer Las Vegascombon, som ett ”vanligt” rockband, om än inte vilket som helst. För det här är inte bara ett gäng med brett tycke, utan också en rätt tydlig ambition att fortsätta växa. De vill vara en bred arenaakt som bjuder på en stor påkostad och hitspäckad show samtidigt som de i alla fall tidvis gärna experimenterar en del inom de någorlunda töjbara ramarna utan att för den sakens skull tappa bort melodikänslan eller snöa in på konstigheter.

Knockande öppning

Allt detta bekräftades inte alldeles oväntat i Royal Arena denna afton. Det var ett rutinerat och väloljat gäng, som redan från första tonen visade framfötterna. Öppningen med i tur och ordning nya hiten Run for Cover, Somebody Told Me och Spaceman utgjorde onekligen en knock värd namnet. Jublet var närmast öronbedövande redan på det här stadiet. Vilket var fullt förståeligt. Det rådde nämligen ingen tvekan om att sällskapet på scen var såväl hungriga och tända som fulla av positivt svettig professionalism.

Halv originalstyrka

Det var onekligen svårt att ta in det när man skådade detta hetsigt energifyllda gig i söndags , men faktum är att det nu gått sjutton år sedan kvartetten bildades, och fjorton sedan succédebuten Hot Fuss såg dagens ljus. Det finns trots allt många exempel på band som både tröttnar, blir blasé och splittras osannolikt fort. Fast på tal om just detta kan det vara värt att påpeka att halva originalstyrkan valt att avsäga sig livebiten på obestämd framtid. Endast outtröttlige trummisen Ronnie Vanucci Jr. och entusiastiske sångaren Brandon Flowers fanns således på plats i Royal Arena. Istället figurerade två högst kompetenta ersättare i deras ställe garnerat med både ytterligare musiker och en trio körsångerskor, som kunde fylla ut och addera ytterligare färger i ljudbilden

Likartade intryck

Så kan man också göra när the show must go on, och ärligt talat spelade det inte någon roll för helhetsintrycket att två av grundarna valt att stanna hemma. Utom för de som nu möjligen är vänner av (band)ordning eller hyser några sentimentala känslor det vill säga. Faktum är att så vitt jag nu minns det från min senaste spelning med bandet på Malmö Arena för fem år sedan var intrycken rätt likartade.

Funky approach

Om inte annat var mognaden märkbar redan då. En större kaloririkare ljudbild stod på menyn redan på den tiden. Likaså kunde en viss mognad med ålderns rätt skönjas också, så utvecklingsmässigt kanske inte så mycket hänt sedan sist. Eller vid närmare eftertanke, det där var inte riktigt sant. Två sånger hämtade från förra årets release, svängiga The Man med tillhörande funky approach och feta gitarrinslag samt Rut, en sällsynt ballad med sorgpräglad ton tydde faktiskt på ett visst nytänkande.

Håller stilen

Fast för övrigt kan man väl säga som så att kvartetten numera hittat formen för sitt musicerande. De håller bokstavligt talat stilen, och gör sitt bästa för att övertyga oss alla om att just denna är den rätta. Vilket verkligen inte är det sämsta.

Foto: Rob Loud / The Killers

Skriven 2018-02-26

Skriv ut sidan

Våra partners