REVENGE

Regi: Coralie Fargeat
I rollerna: Matilda Lutz, Kevin Janssens, Vincent Colombe, Guillaume Bouchéde

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-02-23

Kvinnliga hämndrullar ser man inte varje dag. För egen del kan jag på rak arm bara komma på Abel Ferraras beryktade Ms. 45, videovåldsklassikern I Spit on Your Grave med tillhörande nyinspelning och uppföljare samt möjligen While She Was Out med självaste Kim Basinger i huvudrollen. Men här har vi ytterligare en, och jag måste säga att den kvinnliga debutregissören Coralie Fargeat levererar godset med tjusigt tempofylld och bloddrypande råge och spänningen intakt ända till slutsignal.

Handlingen är som sig bör enkel. Platsen är en minimalistisk färgsprakande lyxvilla placerad i ett ökenlandskap i okänt land. Dit anländer den självgode och täte hunken Richard med lättklädda flickvännen Jen per helikopter. Det har blivit dags för den årliga jaktutflykten med polarna, men lite utomäktenskapligt samliv med den Lolitaliknande älskarinnan innan dess är givetvis bara ett plus i hans bok. Inte heller är det fel med lite festande med de alltför tidigt uppdykande jaktkompisarna Stan och Dimitri heller. Sedan utgör förvisso den dreglande duons plötsliga närvaro ett streck i räkningarna för Jen, men efter några glas är partajandet och den sensuella dansen i full gång. Morgonen antyder Stan för Jen att han tycker festen ska fortsätta, vilket slutar med en fulbordad våldtäkt. När Jen sedan berättar vad som hänt för Richard försöker han köpa hennes tystnad istället för att ge tröst.

Vad som därefter händer ska vi låta vara osagt, men man kan väl säga så mycket som att Jen inte tar pengarna, och därefter sånär avlider. Resten av filmen förvandlas sedan till en grym katt- och råttalek i ödemarken där rollerna gradvis blir ombytta. Den jagade blir jägaren, och männen fått bittert ångra sina övergrepp. Att det går våldsamt till vore ett understatement, Jens banemän får verkligen skörda vad de sått, något Fargeat uppenbarligen finner viss njutning i att visa. För det här är om något over the top på ett sätt som sällan skådas på bioduken. Hela filmen excellerar i överdrifter, och upplösningen är inget annat än en orgie i stilfullt iscensatt blodsöleri. Följaktligen är det också bara logiskt att filmens kvinnliga offer initialt överlever att bli spetsad på en jättepåle via en uppfinningsrik operation för egen hand.

Fast budskapet är förstås är förstås så långt ifrån over the top man kan komma. Feargat, som själv skrivit manuset skriker med emfas att ingen man har rätt att begå övergrepp mot en kvinna. Sedan spelar det ingen roll hur hon agerar eller klär sig. Ett självklart statement som vi alla borde vara överens om, kan tyckas. Fast konsekvenserna av männens handlande är en annan sak. För en hämndfantasi är trots alla bara en fantasi hur gärna man än skulle vilja hävda motsatsen.

Skriven 2018-02-19

Skriv ut sidan