DEEP RED (Profondo rosso)

Regi: Dario Argento
I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2018-02-16

Det är nästan så att man inte tror att det är sant. Klassiska Dario Argento-filmer – på bio? I Sverige? Vem hade väl förväntat sig det? Okej om någon filmfestival visar sådana i en retroserie, eller om Cinemateket kör dem – men regelrätta nypremiärer på bio?

I oktober förra året gick Argentos mästerverk SUPSPIRIA från 1977 upp på bio på nytt i en nyrestaurerad 4K-version – och nu är det dags för 1975 års DEEP RED, eller PROFONDO ROSSO, som den heter i original. På NonStop Entertainments hemsida står det att den visas från den 12/2, här i Göteborg gick den upp på Bio Roy den 16/2. Filmen pressvisades inte, så jag såg den igår tillsammans med en överraskande stor publik. Det var oerhört många fler som såg DEEP RED igår, än som dök upp på den tidiga eftermiddagsvisning av THE LAST JEDI jag såg på dess premiärdag.

För tio år sedan; 2008, släppte Studio S Entertainment DEEP RED på DVD. Då skrev jag en recension här på TOPPRAFFEL!, så jag avstår från att skriva vadjag skrev då en gång till, och hänvisar till den gamla – 2008 låg TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, som ju inte längre existerar; numera återfinns recensionen HÄR.

Precis som fallet är med SUSPIRIA, har jag sett filmen i otaliga versioner – på VHS, på laserdisc, på DVD, på Blu-ray, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio. Så – hur är det att se filmen på stor duk?

Först måste jag försöka bortse från själva lokalen jag såg den i – Bio Roy har Sveriges mest obekväma fåtöljer; det är en plåga att sitta i dem, och jag vred och skuvade på mig under de två timmar filmen varade.

Vidare är kopian som visas inte lika snygg som förra årets nyrestaurerade SUSPIRIA. Jag vet förstås inte hur DEEP RED såg ut när den gick upp i Italien 1975, men den här nya kopian är ibland lite grynig och “mjuk”. Kanske har filmen alltid sett ut så när den visats på stor duk?

Men! Detta är inget som förhindrar att DEEP RED är fullkomligt fantastisk på bio! Varje gång jag sett filmren i en ny, förbättrad version, har jag upptäckt nya detaljer, eller upplevt vissa scener annorlunda.

När jag såg filmen den här gången upplevde jag några grejor som ännu starkare än tidigare; grejor som alltid imponerat – men som den är gången blev till något alldeles extra. Dels är det The House of the Screaming Child; den magnifika villan som leder till gåtans lösning. Villan “spelas” av Villa Scott på Corsa Lanza i Turin, ett fascinerande, mystiskt och nästan organiskt hus byggt 1902. David Hemmings, som spelar filmens hjälte Marcus Daly, utforskar huset i många, långa och detaljerade scener, och det är inte utan att jag vill åka till Villa Scott och ta en titt på kåken i verkligheten.

Dels är det Blue Bar inne i Turin; en bar som byggts upp för att likna Edward Hoppers berömda målning “Nighthawks”. Interiörscenerna från baren är närmast surrealistiska, med märkliga gäster som är utplacerade som dockor.

Och dels är det Goblins fantastiska musik. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och digga och stampa takten. Goblin på hög volym i en biosalong är något utöver det vanliga. Förra året såg jag förresten Goblin live i Stockholm. Tyvärr var det inte så kul som jag ville att det skulle vara; deras proggrock blev rätt seg och trist i längden. Det finns förresten två uppsättningar av Goblin som turnerar. Den andra uppsättningen; den som inte spelade i Stockholm, heter Claudio Simonetti’s Goblin, och är nog lite roligare att se och höra.

Det är den kompletta versionen på italienska som nu biovisas i Sverige. Denna version har förstås varit tillgänglig på video och DVD länge nu. Versionen är ungefär tjugo minuter längre än den ursprungliga “exportversionen”; den som visades utanför Italien. Dessa tjugo minuter består främst av smått komiska scener med Hemmings och Daria Nicolodi, vilka vi både kan ha och inte ha; de tillför egentligen inte så mycket, samt flera interiörscener från Blue Bar, vilka jag verkligen tycker behövs i filmen. Den inledande scenen där Hemmings repeterar med sin jazzorkester är rätt onödig.

Filmen visas alltså på italienska, men jag tror nog att jag föredrar den engelskspråkiga versionen – även om de tillagda tjugo minuterna aldrig dubbades till engelska. Hemmings talade förstås engelska under inspelningen, och det syns på munrörelserna att några av de andra skådespelarna också gjorde det. Dessutom har jag sett den här filmen 20-30 gånger och kan flera av de engelska replikerna utantill. Det är förstås någon annan än David Hemmings som läser de italienska replikerna.

SUSPIRIA är ett mästerverk – men jag tycker faktiskt att DEEP RED är ännu bättre. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Detta är filmen som gjorde mig filmintresserad på riktigt.

… Och jag blev fruktansvärt irriterad när några ynglingar i publiken flera gånger skrattade på fel ställen, som om de tyckte att filmen var dum och fånig.

Skriven 2018-02-17

Skriv ut sidan

Våra partners