HJÄRTAT

Regi: Fanni Metelius
I rollerna: Ahmed Berhan, Fanni Metelius, Leona Axelsen, Daniella Mir, Suzanne Reuter

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-02-14

Fanni Metelius är en auteur i vardande. Åtminstone inbillar jag mig att det är den bilden hon vill förmedla av sig själv. Hjärtat är hennes långfilmsdebut, och hon har inte bara regisserat, utan även klippt och skrivit manus. En enorm arbetsbörda att ta på sig såklart, och jag hyser definitivt beundran för ambitionerna. Däremot är det svårt att se det här som mer än en tidvis och hyggligt lovande skapelse, som säkert leder till mer gedigna saker längre fram om det vill sig väl.

Metelius är Mika, en levnadsglad tjej med talang för fotograferande, som får ihop det med den coole, aspirerande musikern Tesfay. De har konsten gemensamt, och kemin är initialt avsevärd, men snart blir det trubbel i paradiset. Tesfays passion slocknar nämligen uppseendeväckande snabbt samtidigt som Xboxspelande i soffan tar alltmer av hans tid. I det läget dröjer det inte längre förrän Mika vill prata ut, men varje gång problemen kommer på tal sluter sig pojkvännen sig som en mussla

Att detta inte kan sluta lyckligt förstår man på ett tidigt stadium. Visst älskar de unga tu varandra, men olikheterna är för stora och Metelius har tagit konsekvenserna av detta genom att bjuda på ett klimax av det realistiskt bitterljuva slaget. Vilket är lätt att uppskatta. En antydan till lättköpt lösning av relationsproblemen hade förstört det mesta.

Likaså kan jag göra tummen upp för den genuina tonen och nakna känslorna rent allmänt, som Metelius lyckas skapa. Denna ärlighet är filmens största tillgång. Däremot ter sig det hela en aning ojämnt och illa komponerat. Inte minst är regissören väl intresserad av festsekvenser på lokal i den Stockholmska natten. På samma sätt dras en tjejresa till Ibiza ut väl länge. Vi förstår, Mika vill dränka sorgerna och glömma sin kraschade relation för en stund, men den poängen går fram långt innan handlingen förflyttas till huvudstaden igen.

Fast mest störande är nog det faktum att så lite förklaras vad gäller Tesfays agerande. Han bara mer eller mindre förvandlas till en icke nåbar tråkmåns i samma ögonblick som sambostatusen är ett faktum. Små små antydningar som måhända förklarar hans agerande planteras förvisso, men informationen är på det hela taget mager. Då är Mika en avsevärt mer utmejslad karaktär. Hon bär precis som själva filmen som helhet känslorna från hjärtat ända till huden på ett överlag utlämnande sätt med avsedd effekt.

Skriven 2018-02-12

Skriv ut sidan