THE DEATH OF STALIN

Regi: Armando Iannucci
I rollerna: Andrea Riseborough, Olga Kurylenko, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Steve Buscemi, Rupert Friend

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-02-09

Nu blir det franskt här på JPS MEDIA!

Fast på engelska. Om Sovjetunionen.

De senaste åren har jag skrivit en hel del om Fabien Nury här på JPS MEDIA! Nury är en av Frankrikes just nu mest framstående och framgångsrika serieförfattare – det är han som ligger bakom serier som “Det var en gång i Frankrike”, “Katanga” och “Tyler Cross”. Det är Nury som skrivit seriealbumet den här nya filmen bygger på.

Nu tänker ni förstås att jag kommer att jämföra filmen THE DEATH OF STALIN med seriealbumet “Stalins död”. Men det kommer jag inte att göra. Jag har nämligen inte läst det. Jag hade till och med glömt bort att jag har det! Alldeles innan jag satte mig ner för att skriva detta, slog det mig att det ju kommit på svenska från Faraos cigarer. I en box med två album. Nu drog jag fram boxen – och upptäckte att jag råkat plocka ut “Stalins död” och lagt det någon annanstans – och därefter helt glömt bort det.

… Men filmen har jag i alla fall sett. Och det var inte utan att jag lämnade salongen lite besviken. Det är skotten Armando Iannucci som regisserat den här filmen, producerad av franska Gaumont. I eftertexterna står det att Fabien Nury står för “original screenplay” – men det är fyra andra herrar, varav Ianucci är en, som skrivit den här filmens manus. Detta får mig att undra. Hade Nury skrivit ett filmmanus ingen gillade och som skrevs om helt och hållet – och på engelska? Dessutom står en av manusförfattarna för “additional material”.

THE DEATH OF STALIN har blivit omskriven eftersom den totalförbjudits i Ryssland. Detta faktum skapar förstås nyfikenhet. Är detta en politisk satir som är så rolig att den förbjudits?

Filmen börjar onekligen bra. Paddy Considine spelar en radioproducent som livesänder en konsert med klassisk musik. Plötsligt ringer Stalin. Han vill ha en inspelning av konserten. Panik uppstår, eftersom konserten inte spelats in. De måste framföra konserten en andra gång – men pianisten (Olga Kurylenko) vägrar spela en gång till, och dirigenten får något tungt i skallen och tuppar av.

Medan Stalin väntar på inspelningen, sitter han och super och vitsar med Chrustjev (Steve Buscemi), Malenkov (Jeffrey Tambor), Molotov (Michael Palin) och Beria (Simon Russell Beale); den grymme chefen för säkerhetstjänsten. Pianisten som inte ville spela en andra gång, har smugit med ett meddelande till Stalin med inspelningen, på en lapp har hon skrivit vad hon tycker och tänker om diktatorn.

När Stalin väl är ensam och lyssnar på inspelningen, hittar han lappen. Han läser vad det står – och dör. Nu utbrister förvirring – och en maktkamp. Vem ska ta över efter Stalin?

Som synes är det en rad väldigt fina karaktärsskådespelare som gestaltar rollerna – förutom de ovan nämnda ser vi bland andra Jason Isaacs och Rupert Friend. Steve Buscemi är skön som Chrustjev, ständigt iförd illasittande kostymer med högt uppdagna byxor. Fast han skulle lika gärna kunna föreställa en amerikansk politiker. Hans manér är amerikanskt och har babblor som vore han en neurotisk figur i en Woody Allen-film.

Problemet med den här filmen är att den är makalöst pratig – och i princip varje enskild scen håller på alldeles för länge. Detta förstar effekten av scenerna och det roliga som eventuellt sägs eller sker. Scenen där gubbarna hittar- och ska flytta på Stalins kropp håller på en evighet, och så kul är det inte att diktatorn kissat på mattan.

Filmen innehåller flera exempel på diktaturens grymheter; folk avrättas stup i kvarten, och invånarna har det eländigt. Jag vet inte om vissa av dessa scener är tänkta att vara ironiska och svart komiska, eller dramatiska och allvarliga.

Betyget härunder är lite tveksamt. Jag hade hoppats att den här filmen skulle vara jättebra. Tyvärr känns den mest som filmad teater med lite väl yviga gester.

Skriven 2018-02-07

Skriv ut sidan