COCO

Regi: Lee Unkrich och Adrian Molina
Originalröster: Anthony Gonzalez, Gael Garcia Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renee Victor
Svenska röster: Adrian Macéus, Jonas Malmsjö, Anders Öjebo, Mauro Scocco, Kajsa Reingardt

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2018-02-02

Kors i taket; en Disneyfilm som avhandlar döden. Men samtidigt hyllar den förstås livet på sitt eget lilla sätt. Eller rättare sagt har de fyra manusförfattarna tittat på den mexikanska kulturen där livet bortom detta firas på De dödas dag. Detta kan förstås med all rätt tolkas som att Disney/Pixar ännu en gång bekräftar sin ambition att ta risker och bjuda på en udda historia, som inte tar standardvägen till den animationshungriga matinépubliken. Fast om sanningen nu ska fram har Fox och producerande Guillermo del Toro, för tillfället aktuell som regissör till trettonfaldigt Oscarnominerade The Shape of Water, redan varit och botaniserat i samma historiska mylla i den här icke biovisade The Book of Life från 2014.

I handlingens centrum finner vi tolvårige Miguel, som inget hellre vill än att bli musiker, precis som den store avlidne sångaren Ernesto de la Cruz. Familjen har dock bannlyst musik sedan flera generationer tillbaka då den uråldriga Cocos pappa lämnade henne och sin maka Imelda för att söka lyckan i en sångkarriär. Fast den musikaliska passionen Miguel känner är ostoppbar, vilket föranleder honom att fly fältet när konflikten med nära och kära blir för stor.

Detta i sin tur leder indirekt till en incident som för honom till de dödas märkligt livsbejakande och inbjudande land fyllt av livfulla skelett, som fortsätter existera så länge någon på den levande sidan minns dem. Fast eftersom Miguel är levande på riktigt är det förstås givet att han ska tillbaka den vanliga världen igen. För att detta ska bli en realitet måste dock en välsignelse uttalas av någon, och då ligger givetvis en familjemedlem närmast till hands. Dessvärre ställer allihopa som villkor att deras unge släkting ska lova att aldrig någonsin bli musiker. Något Miguel självklart inte alls är pigg på. Det finns ju andra som kan ställa upp. Som Ernesto de la Cruz till exempel.

Därefter utvecklar sig denna förföriskt färgsprakande historia till ett spännande och överraskande äventyr, där sökandet efter både sanningen och rötter blir vitala delar av helheten. Allt är inte riktigt som vare sig Miguel eller vi i publiken tror, men att allt ändar i ett tillfredsställande avslut behöver man inte tvivla på.

Likaså behöver inget tveka om att familjebudskapet står i fokus rakt igenom. Vilket på sitt sätt inte är mycket att orda om, men om nu något känns en aning standardmässigt är det väl just detta. För i övrigt tillhör Coco höjdpunkterna i Pixars produktion.
Varmhjärtad, tidvis vemodig och rolig utan att vara särskilt fixerad vid slapstick är adjektiv som ligger nära till hands för att beskriva det hela. Samt visuellt detaljrik på ett enastående sätt, bör tilläggas.

Skriven 2018-02-01

Skriv ut sidan