STEEL PANTHER, Stora Vega, Köpenhamn den 31 januari 2018

De är tillbaka på europeisk mark, bandet som gjort kärleksfulla over the top-tolkningar av åttiotalets hårfagra metal till ett gott karriärdrag. Duktiga musiker är herrarna i Steel Panther också, frågan är bara om deras föga politiskt korrekta skämtande kommer att softas så här i kölvattnet på debatten #MeToo satt igång. Vem vet, för egen del tvivlar jag starkt. och hittills är det oavsett vilket business as usual som gäller för dessa hämningslösa lustigkurrar. Det kunde liksom vem som helst se i Vegas stora sal i onsdags. Inget alls indikerade att de tagit intryck av denna massrörelse.

Som om det var förväntat, är man benägen att tillägga. Och varför skulle de, blir då den naturliga följdfrågan. De driver trots allt bara med excesserna från då det begav sig, vilket man trots allt måste få lov att göra.Följaktligen ska Steel Pantherherrarna fortsätta spela sina överdrivna karaktärer på scen fullt ut. Poser och attityder från den glammiga metalvågen ska parodieras å det värsta Likaså är det givet att mellansnacket som regel är fixerat kring partjande i allmänhet och sexuella handlingar av alla de slag i synnerhet. Som denna kväll då kvartetten bara två sånger in i konseertern använde bandpresentationen som ursäkt för att ägna sig åt hejdlös stand upshow i ganska exakt tio minuter.

Bland annat fick vi här veta att gitarristen Satchel träffade sångaren Michael Starr första gången på ett party i L.A. i en kompromenterande situation med både en ny kvinnlig bekantskap och en schäfer samtidigt. Något Starr förnekade förstås. Vidare ska en kvinnlig släkting till Satchel långt tillbaka ha tillfredsställt självaste H.C. Andersen oralt en gång i tiden.

Ja, sådär gick snacket i en väl inövad dialog, som givetvis avhandlar ett totalt påhittat förflutet. Fast det kunde förstås ha hänt i ett något karikatyrartat åttiotal, och det är väl det som gjorde att publiken inte sällan log brett och flabbade gott åt det hela. Det man bjöds på var parodi med glimten i ögat i skuggan av Motley Crues The Dirt. Sedan ska också villigt erkännas att herrarna faktiskt har god komisk timing i sina barnförbjudna meningsutbyten.

Fast för egen del kan jag kanske tycka att skämtandet tidvis överskuggade det musikaliska väl mycket, och då kan det vara lätt att glömma bort det goda hantverket. Vilket naturligtvis bidrager till bilden av bandet hos somliga som så kallad novelty act helt i onödan. Synd, kan jag tycka. För man ska komma ihåg att alla i bandet har en gedigen bakgrund som musiker. Vilket är hur uppenbart som helt live. De kan sin hårfagra metalhistoria, och vet att återskapa den på ett fullödigt och underhållande sätt.

Sedan får man nog säga att Los Angelesbandet har en tämligen stark sångkatalog vid det här laget. Sådant som Asian Hooker, Tomorrow Night och Poontang Boomerang, som lånat en del från Warrants klassiker Cherry Pie var bara några av de givna partyförhöjarna. Bästa anthem var dock Death to All But Metal. Tala om riffig fotbollsrefräng med övertydligt budskap. Vidare tedde sig powerballaden That´s When You Came In nästan söt. Men bara nästan, texten är i slutänden väl grafisk för att kunna placeras i det gulliga facket..

Och på tal om just lyriken, många titlar säger som synes det mesta. Den är såldedes lika grabbigt sexfixerad idag som när allt började kring millenieskiftet under annat namn, och även om det villigt ska erkännas att variationsförmågan är hög och lustighetsfaktorn finns där kan jag inte låta bli att undra om kvartetten ändå inte håller på att måla in sig i ett hörn i detta avseende. Å andra sidan är de såvitt jag vet helt ensamma på denna glammigt vulgära snuskscen, så de lär säkert fylla det behov som finns ett bra tag till.

Skriven 2017-02-01

Skriv ut sidan