THE GREATEST SHOWMAN

Regi: Michael Gracey
I rollerna: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron Rebecca Ferguson, Zendaya

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-12-25

Det är lika bra att säga det på en gång;. The Greatest Showman är en dramatiskt glamourös film med musicalinslag snarare än något som på minsta sätt kan kallas en regelrätt rak biografirulle. Därför utger den sig heller inte för att berätta hela historien om artonhundratalets legendariske cirkusinnovatör P.T. Barnum. Istället är det här en starkt förskönad version av en livshistoria som nöjer sig med att förmedla berättelsen om en hängiven underhållningsentrepenör med storslagna drömmar.

Efter ett inledande musicalnummer, som på sitt sätt till stor del sätter tonen för resten av filmen skickas åskådaren till skräddarsonen Barnums tämligen påvra barndom där bakgrunden till hans livsambitioner förklaras och kvinnan i hans liv presenteras. Därmed är resten av livet hugget i sten även om han kanske inte vet det än. Han ska bli framgångsrik till varje pris, klättra på samhällsstegen och i slutänden få respekt även av den snobbiga överklassen.

Därefter hoppar handlingen raskt fram till en Barnum i vuxen ålder i Hugh Jackmans skepnad. P.T. har idéer, men inga pengar och usla lånemöjligheter. Fast i samband ett misslyckat mish mash till museiprojekt ger hans döttrar tillsammans med den uppmuntrande frun Charity, honom idén att göra shower med ”unika personer”, som i vanliga fall lever i samhällets utsatta utkanter eller hålls gömda bakom stängda dörrar. Därmed är succén snart verklighet, men utanför den ständigt fyllda teatern hänger den arga fördomsfulla mobben varje kväll. Samtidigt får P.T. ett nytt intresse att fokusera på i form av svenska näktergalen Jenny Lind, som kan ge honom den där så hett eftertraktade respekten.

The Greatest Showman har redan hunnit få multum av kritik för att släta över och okritiskt förenkla Barnums liv och gärning. Detta tycker jag är en överdrivet gnällig inställning som mest bara skjuter över målet. För om man nu velat göra en realistisk, svärtad faktabaserad skildring hade väl ändå inte upphovsmännen valt att göra det i musicalform? Sedan är det förvisso lätt att vara kritisk till Barnums verkliga liv, inklusive det aningslösa utnyttjandet av de färgade artisterna i hans shower.

Ändå bör man rimligen kunna se filmen för vad den är, nämligen ett idylliserat, men påkostat kaloririkt ögongodis med sköna gammaldags tendenser, avsevärd berättarglädje, ett soundtrack publiken till Frusen bör kunna uppskatta och en karismatisk Hugh Jackman som efter att ha begravt sin Wolverinefigur för gott tycks njuta i fulla drag av nya utmaningar.

Skriven 2017-12-22

Skriv ut sidan