ROCKINGHAM 2017, dag 3, Nottingham Trent University, Nottingham (söndagen den 22 oktober) med bland andra BROTHER FIRETRIBE, DARE, GREAT WHITE och LOVERBOY

Med all respekt för alla andra: det rådde ingen tvekan om att Loverboy var den akt som det fanns mest förväntningar kring på denna tredje upplaga av Rockingham. Det faktum att bandet sällan eller aldrig kommer till Europa hade säkert viss betydeles, ingen fan har någonsin varit i närheten av att kunna bli blasé över deras närvaro. Fast i grund och botten sitter förstås meriterna i första hand i den hitspäckade sångkatalogen, något ingen behövde tvivla på denna avslutande dag på Nottingham Trent University.

Leverans av godset

Innan kanadensarna intog scenen hade dock ytterligare ett halvdussin band hunnit spela, och här ska jag vara alldeles ärlig; de tre första, relativa nykomlingarna Bailey, gamla kämparna Moritz och återförenade åttiotalsbandet Airrace hann aldrig avnjutas på grund av en shoppingtur till den lokala HMW-shopen. Dålig prioritering? Kan hända, men även den mest inbitne recensent måste ta en paus ibland.

Fast med detta sagt; utbudet utöver denna trio combos gick inte av för hackor, så det finns ingen anledning att känna sig alltför missmodig. Särskilt inte när resterande band allihopa faktiskt till större deleen levererade det så kallade godset.

Starka melodier och stora refränger

Som Brother Firetribe. Kvintetten sticker inte under stol med sin faiblesse för tvättäkta AOR, och vårens starka release – den fjärde i ordningen – Sunbound lär inte ha ändrat någons uppfattning i det avseendet, samma ideal som alltid fortsätter leva i högsta välmåga.
Dessutom har bandet precis som den stora majoriteten av finska rockband oavsett nisch ett typiskt smått odefinierbart vemod, som står ut bredvid de amerikanska och brittiska kollegorna. Allt detta framgick också mycket riktigt med all önskvärd tydlighet på Trent University. Starka melodier och stora refränger i överflöd, typ inledande Help Is on the Way, Heart of the Matter och For Better Or For Worse ljöd från scenen, och herrarna tedde sig precis så kompetenta och tajta som man har rätt att förvänta av ett gäng som existerat i femton år.

Dare står ut

Dare i sin tur såg dagens ljus redan 1985 i kölvattnet på grundaren Darren Whartons avhopp från Thin Lizzy. Vi talar alltså om ett synnerligen rutinerat band, och det märks. Kvintetten utgör alltid ett gediget bidrag till genren både på skiva och live. Sedan var kanske kvällens gig inte det bästa jag sett med bandet även om lägstanivån alltid är hög. Men de positiva vibbarna och Whartons känslofyllda röst förlåter det mesta. Sedan är det allltid lätt att uppskatta det keltiska draget i bandets melankoliska alster á la inledande Sea of Roses, Raindance och vackra Lizzycovern Emerald.

Överhuvudtaget är det värt att betona att Dare har ett sound som är väldigt lätt att identifiera. Det står ut, helt enkelt. Vilket kan vara en fördel i det getingbo som stavas AOR. Samtidigt anammade de tidigt en stil som är softare och mer bakåtutad än det kollegorna erbjuder. Men visst, en kväll som denna gav bandet prov på sina Bon Jovitendenser också. Åtminstone i gamla We Don´t Need a Reason, en rocker som idag mest framstår som ett gott olycksfall i arbetet.

Energisk partajunderhållning

Något olycksfall i arbetet har väl inte direkt Great White råkat ut för. Däremot råder visst kaos i bandlägret. Två upplagor av combon håller nämligen igång, och båda är skivaktuella. På Rockingham var det dock den variant som endast agerar under renodlad Great Whiteflagg som var aktuell, inte forne sångaren Jack Russells dito.

Vilket i klartext betyder att hela tre originalmedlemmar stod på scen tillsammans. Inte illa i dessa dagar av senkommen ovänskap och ständiga frånfällen från det jordiska bland de gamla rocklegendarerna. Följaktligen tedde det sig som en skön bekräftelse när bandet förkunnade att de var vid god hälsa i inledande I´m Alright och antydde att bättre tider ska komma med blueskryddade Big Time en stund senare.

Båda dessa nummer var för övrigt hämtade från nya albumet Full Circle, och även om nu inte lyriken fullt ut kändes självbiografisk, så var i alla fall titlarna betecknande för sinnesstämningen i bandet. I alla fall inbillar jag mig det. För det var överlag ett energisk och underhållande spelning man bjöds på. Gänget levde om upp till sin roll som partyrockare med god mariginal om man säger så. Sedan kan det måhända ses som trist att originalsångaren Jack Russell inte var med, men ersättaren Terry Ilous visade sig vara en skön posör med påfågelstendenser. Vilket rimligen var precis vad rockdoktorn ordinerade när vokalistplatsen blev ledig i början på decenniet.

Hitspäckat med efterlängtade Loverboy

Great White hade mycket väl fått avsluta söndagens övningar för min del, men headlinerplatsen var förstås vigd åt Loverboy. Meriterna talar trots allt sitt tydliga språk. Kanadensarna har sålt hela tjugotre miljoner skivor genom åren. De har också haft ett respektabelt antal hits, och hits var precis vad som levererades under det sjuttiofem minuter långa giget denna afton. Det var upplagt för ett segertåg, och det tuffade mycket riktigt på från början till slut.

Men fattas bara annat med en setlist som denna. Öppningsnumret Notorious var bara början. Sedan kom essen som på ett pärlband, inklusive Lucky Ones, Queen of the Broken Hearts och lätt hypnotiserande Take Me to the Top. Ändå var detta bara början. För övrigt får man väl säga att kvartetten verkade vara i tämligen god form. Visserligen fuskade Mike Reno med sin sång ibland, men lika ofta lät han som i fornstora dagar. Fast det underlättade förstås om man blundade. Mannen har med åren skaffat en respektabel rondör, och den bilden var tidvis svår att sudda bort ur medvetandet.

Å andra sidan har över trettio år gått sedan genombrottet, så det är bara att acceptera. Sånt är livet, kroppsligt förfall hör till. Även vad gäller rockstjärnor. Fast alla vet ju att det inte betyder att hantverket nödvändigtivs är sämre för det, något inte minst insatserna på denna festival utgjorde en påtaglig bekräftelse på. Så visst, det kan hända att mitt påstående är överflödigt. Men det tål ändå att påminna om i denna alltmer ungdomsfixerade värld.

Skriven 2017-12-13

Skriv ut sidan