SCORPIONS, Royal Arena, Köpenhamn den 29 november 2017

Bara knappt ett halvår efter framträdandet på Sweden Rock senast hade det blivit dags för Scorpions att äntra Köpenhamnska Royal Arena, och det märktes omgående att det hyfsat flitiga turnerandet sedan dess gjort dem gott. För även om jag nu tillhör dem som anser att de högst omotiverat – lustigt nog till stor del på grund av en märkligt låg volym – fick på tok för många skopor ovett av kollegorna för detta endast andra gig på den då påbörjade vändan, så var skillnaden rätt uppenbar denna onsdagskväll.

Vanligt väloljad standard

Bättre tryck, mer energi, en tydligare nerv och ett uppträdande som skvallrade om en mer glädjefyllt avslappnad attityd jämfört med i somras blir domen vid en jämförelse. Det handlade om en geist av annan kaliber, för att nu uttrycka det lite svävande.

Sedan återfanns professionalismen i hantverket där för all del som sig bör även på den svenska festivalen. Något annat var inte att förvänta. Fast på den superstarnivå Scorpions trots allt befinner sig gav framträdandet då i ärlighetens namn ett medelmåttligt intryck. I Royal Arena tedde kvintetten sig märkbart mer vital, energisk och fylld av, tycks det, lättnad över att bandmaskineriet uppnått sin vanliga väloljade standard under de månader som förflutit sedan i somras.

Snarlik låtlista

Något som däremot knappt förändrats ett dugg är låtlistan. Förutom att ett kort och inte särskilt spontant acapellaförsök i form av hoppfulla balladen Holiday hade ersatt Coming Home under extranumrena följdes programmet till punkt och pricka. Således plockades sånger ur hatten från hela den långa karriären, samtidigt som det var rätt uppenbart att man inte riktigt velat göra det hela till en regelrätt hitparad. Det var därför sådant som instrumentala riffesten Coast to Coast och Top of the Bill fanns med i setlistan.

Motorheadcover och trumsolo

Sedan var det förståeligt att Lemmy hyllades med en cover på Overkill nu när Mikkey Dee är en del av bandet, men Motorheads punkiga hårdrock går i sanningens namn inte riktigt ihop med Scorpions. Det var väl därför det lät lite ansträngt när tyskarna mullrade på. De är helt enkelt för sofistikerade och nyanserade för att fånga det svettiga ursinnet och skitigheten hos det numera nedlagda brittiska bandet.

På tal om svettigt, så avverkade Dee ett sex minuter långt trumsolo på bokstavligt talat hög nivå drygt halvvägs in i spelningen. Skickligt och mer varierat än vad man skulle kunna tro var det hela också, men som så ofta annars utgjorde denna soloutflykt i slutänden mest bara ett rätt överflödigt avbrott i sångkavalkaden.

Välbekant kavalkad

En kavalkad som till stor del trots allt byggde på singelsläpp vare sig den nu handlade om färska saker från senaste skivan Return to Forever, typ anthemvärdiga Going Out With a Bang och starka självbiografiska FM-försöket We Built This House eller klassiska hårdrrocksdängor från förr á la Big City Nights och ständiga stämningsförhöjaren Rock You Like A Hurricane, som i sin tur självklart fick sätta punkt för kvällens övningar.

Och låt oss för all del inte glömma balladerna. Frontmannen Klaus Meine visade i onsdags att han alltjämt kan göra Wind of Change och Still Loving You med känsla och engagemang, vilket väl får sägas är imponerande. Alla hårdrockband med självaktning, som ignorerar alla trista beskyllningar om att ha sålt sig. bör ha ett gäng powerballader i sångkatalogen, och Scorpions har onekligen ett antal av de bästa.

Goda framtidsutsikter

Bättre än förväntat om inte bäst var denna spelning som helhet för övrigt också. Vissa missräkningar som redovisas här ovan bjöds man förvisso på, men överlag bekräftade onsdagens gig att Hannoverbandet befinner sig på en bra plats just nu. Vilket bådar gott inför den framtid de trots allt har kvar innan den oundvikliga pensioneringen.

Skriven 2017-11-30

Skriv ut sidan

Våra vänner