DARIN, Tvillingen (Dex Music)

Liten har blivit stor. Han har åtminstone fyllt trettio. Namnet är Darin, och vid det här laget är det dussinet år sedan debuten The Anthem släpptes.

Ingen nickedocka

Tiden i Idol ligger ett bra tag bakåt i det förflutna, således, och någonstans har sångaren väl också så smått börjat skaka av sig stämpeln den där talangtävlingen oundvikligen pådyvlade honom. För egen del tycker jag han förtjänar det. Grabben har visat för länge sedan att han inte är någon nickedocka. Inte minst tog han relativt tidigt kommandot över sin karriär, och idag både skriver och producerar han en väsentlig del av sitt material.

Vilket inte minst detta nya och tillika åttonde album utgör en tydlig bekräftelse på. Visserligen vimlar det av välkända namn, som Lars Halapi, Peter Kvint, David Lindgren och Zacharias i tacklistan, men ändå. Den egna stämpeln på helheten är uppenbar.

Ohämmad öppenhjärtlighet

Detta gäller inte minst den språkliga kursändringen. Med 2015 års Fjärilar i magen påbörjades en resa som av allt att döma bara börjat, och Tvillingen fortsätter på samma linje. Något som i mina ögon och öron mest bara är positivt. Med svenskans intåg i musiken har Darin mognat snabbare än vad någon nog hade kunnat förutspå. Nyanserna i lyriken har utvecklats, och öppenhjärtligheten är i stort sett ohämmad. Sångaren har uppenbarligen inga problem med att släppa loss sårbarheten. Det är multum grubblande, vemod och mörker i lyriken. Ensamhet, sökande, känslomässig kyla och kärlek som förvunnit någonstans där i livets labyrint är standard för den svensksjungande Darin.

Stor hitpotential

Samtidigt ter sig både den organiska produktionen och melodierna precis så radiovänliga som förväntat. Det här är trots allt i grund och botten mainstreampop, och hitpotentialen är överlag stor.
Bevisföremål A, B och C i detta avseende är förstås singlarna, hoppingivande Ja må du leva, smått latinodoftande Tvillingen och melankoliska pianoballaden Alla ögon på mig.

Bland övriga höjdpunkter märks rytmiskt dansanta Man över bord, akustiskt gråtmilda Mardröm och uppbrottssången Paraply. Men egentligen är det hugget som stucket. Varenda spår hade kunnat släppas på singel.

Väl korta låtar

Summa summarum utgör Tvillingen ännu ett steg i rätt riktning för Darin. Den forne Idoltvåan fortsätter alltså övertyga. Men varför så korta låtar? Ingen av dem passerar fyra minuter och drygt hälften ligger kring treminutersstrecket. Ibland kan jag känna att sångerna nästan ter sig abrupt korta, att de kunnat utvecklas en aning mer. Men det kanske kommer. På nästa album, rentav.

Skriven 2017-11-29

Skriv ut sidan

Våra vänner