KALEO, AFAS Live, Amsterdam den 14 november 2017

Isländsk musik stöter man inte på varje dag, och gör man det verkar det oftast handla om alternativegrejor, som Sugarcubes, dess avhoppare Björk och Sigur Ros. Fast det där är förstås inte riktigt sant. Metalbandet Skálmöld är har också en hälsosam karriär. Liksom personliga favoriterna Of Monsters and Men, vara sprittande melodiska alster onekligen är svåra att motstå.

Senast att slå på den internationella pophimlen är dock Kaleo. Bandet har slagit igenom inte minst i USA, och deras två album, den självbetitlade debuten och A/B har sålt i hela 800.000 exemplar. Sedan har de också icke att förglömma haft med musik i otaliga serier, typ Empire, The Leftovers, Orange is the New Black och Vinyl samt medverkat live i de mest kända pratshowerna, inklusive Conan, Jimmy Kimmel Live! Och Seth Meyers.

För övrigt säger det faktum att kvartetten i det närmaste kan sälja ut en arena som AFAS Live med plats för sjutusen åskådare det mesta om framgångens dignitet. Varför just Kaleo slagit så hårt kan man förstås undra, Islands isolerade geografiska läge har trots allt knappast varit en fördel. Men det har förstås samtidigt å andra sidan inte varit en nackdel att bli signade av gamla ärevördiga multijätten Atlantic.

Sedan om man nu ska vara ärlig; Kaleos sound har internationellt tycke, med undantag för covern på enda isländskt klingande Vor i Vaglaskógi finns inget på repertoaren som skvallrar om deras urspung. Däremot formligen excellerar bandet i diverse rötter på längden och tvären. Både bluesen och de folky influenserna är stapelvaror i deras musik. Kvällens öppningsnummer Broken Bones illustrerade definitivt detta med eftertryck. Liksom fina ledsamma balladen I Can´t Go On Without You med tillhörande visselintro för övrigt. Mer vemodigt än så blev det nog inte på AFAS Live.

Softast av allt på setlistan var dock All The Pretty Girls, som både doftade americana och präglades av en slags sakral ton av det nästan lättsamma slaget. På andra sidan spektrat fann man tro det ej tyngre tongångar som gav associationer till klassiskt folk som Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet. Ja, ni läste rätt: sydstatsrocken hyllades med tidlöst modern touch, och sådant som Hot Blood och No Good utgjorde både bevisföremål ett och två i sammanhanget.

Kaleo kan således sin rockhistoria, och det om något var väl det man tog med sig hem när allt var över. Sedan kan man väl inte med bästa vilja i världen påstå att Kaleo är några showare. Sångaren Jökull Júlíussons rörelsemönster var i det närmast obefintligt, och resten av bandet var inte direkt några överaktiva sprattelgubbar heller. Inte minst därför kändes det minst sagt snopet när tillställningen var över efter bara futtiga sextiofem minuter. Visserligen är det kvalitet, snarare än kvantitet som räknas, men det här var verkligen i snålaste laget.

Fast oavsett vilket; ett lovande tajt band som kommer att få en lång och hälsosam karriär om det sköter sina kort är det här ändå när allt kommer till kritan. Det kunde vem som helst förstå denna höstlika Amsterdamkväll.

Skriven 2017-11-16

Skriv ut sidan

Våra vänner