DEEP PURPLE – snart femtio och inget slut i sikte

Deep Purple betraktas allmänt som ett av de mest inflytelserika hårdrocksbanden någonsin. Tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin utgör de en tungt rockande treenighet världen svårligen lär få se maken av igen. Nästa år fyller dessa brittiska legendarer femtio, men fråga sångaren Ian Gillan om detta jubiléum, så viftar han mest bara bort det. Han föredrar att lägga fokus och energi på årets albumrelease Infinite.

– Ja, precis, flinar frontmannen Ian Gillan. Jag funderar inte så mycket på jubiléum och sånt. Dessutom verkar det som om det infaller ett nytt jämt nuförtiden, och ingen har koll på sådant där. Fråga vem som helst av oss vilket år, så skulle någon svara 2013 och en annan 2015.

Fantastisk respons

Fast detta till trots, sjuttiotvååringen är någonstans också väldigt medveten om att varje turné och nytt album kan vara det sista. Med tanke på detta är det förstås också en aning ironiskt att senaste verket bär just titeln Infinite (Oändlig), men om det nu verkligen inte blir någon fortsättning kan alla inblandade trösta sig med att responsen varit den bästa på länge både vad gäller försäljnings- och kritikermässigt.

– Well, den har faktiskt varit fantastisk. Vi har fått en enorm goodwill för den här plattan. Annars är den främsta anledningen till att vi ger ut skivor för att ha nytt material att spela på scen. Men det stämmer att det gått hyfsat kommersiellt. De hoppar upp och ner på skivbolaget, och det är alltid ett gott tecken.

Legendarisk producent

– Men hur skulle du vilja beskriva Infinite för en fan som varit med från början?

– Det är alltid svårt att ge en objektiv syn på en sådan sak. Det intressanta är den omgivning en skiva formats av, och i det avseendet har Bob Ezrin gjort stor skillnad vad gäller den musikaliska inriktningen. Det är inte så att han bestämmer, men han är bra på att säga ”Låt oss fokusera på det där istället, det här leder ingenstans”.

På många sätt är Ians entusiasm inte alldeles oväntad. Ezrin är trots allt en legendarisk producent, som rattat in alster med bland andra Alice Cooper, Kiss, Pink Floyd och Lou Reed genom åren.

– Han är rätt mycket som en sjätte medlem i bandet. Vi respekterar alla honom. När vi först träffades hos honom i Toronto, sade han ”Följ inte reglerna. Om något behöver vara sju minuter långt, låt det då vara det”. Vilket stämmer, vi måste inte göra treminuterslåtar för radio.

Ältande och jammande

– Hur ser du på låtskrivandet nuförtiden? Har det blivit lättare med åren eller känns det som att börja om från början varje gång?

– Well, jag håller med om det sistnämnda. Sättet vi skriver på har aldrig ändrats alls. Om det är något fel med något bara fortsätter vi. Vi har svårt för att sålla, så konsekvensen blir att vi ältar en del. Redan 1969 träffades vi, tog en kopp te och gick in i studion. Sedan jammade vi i sex timmar och tog en kopp te till. Så det här har alltid varit väldigt mycket som att gå till kontoret även om det är en njutning också.

Ian säger att det enda som förändrats jämfört med de unga åren är diciplinen. Inte minst är det alltjämt han och basisten Roger Glover som skriver det mesta av materialet.

Mycket pooltid

– Han kommer ner till mig i Portugal för att arbeta, men han spenderar en väldig massa tid i poolen också ha ha. Men vi arbetar snabbt. En sång bör skrivas på tjugo minuter för att fånga ett element av vitalitet, Highway Star och Smoke on the Water skrevs till exempel på den tiden. Men det betyder självklart inte att arrangemangen måste vara klara då också.

Fast oavsett vilket, med tanke på Deep Purples långa historia ligger det nära till hands att spekulera i om det överhuvudtaget finns något kvar för bandet att åstadkomma. Ian är inte mycket för de stora orden, men säger att så länge han vaknar upp, solen skiner och alla vännerna i bandet alltjämt är tillsammans, så finns det ingen anledning att lägga ner verksamheten.

– Så länge jag kan bli arg, passionerad och lycklig över saker vill jag fortsätta med det här. Sedan kan det vara böcker eller något annat som inspirerar, men jag vill njuta av allt som gör mig förundrad och ger färg och nyanser åt det jag vill uttrycka i musiken.

Hall of Fame med värdighet

– På tal om det här med att uppnå saker, så blev ni efter mycket om och men invalda i Rock and Roll Hall of Fame förra året. Hur var det?

– Det är omöjligt att bedöma. Det är som att fråga vad någon tycker om Gud. Amerikanerna är mycket inne på sådant där. Jag menar, vegetarianerna har säker en Hall of Fame också. Men jag har hela mitt liv arbetat för att stå utanför institutioner. Rock har alltid utgjort en rebellisk kraft. Så jag försöker bara hantera det här med värdighet eftersom det är en stor grej för fansen.

Gemensam livssyn

-Deep Purple har genomlevt mycket drama genom åren. Hur har ni lyckats hålla ihop alla dessa år ändå?

– Visa mig den familj, som varit tillsammans så länge som vi utan drama. Fast även om det händer måste man släppa det och gå vidare. Sedan har vi förstås blivit förtvivlade när någon dött eller något annat jobbigt hänt. Då har vi kramat varandra för att kunna gå vidare.

– Uppenbarligen har det fungerat?

– Ja, men man behöver skiftningar i livet också för att kunna njuta av de bra sakerna. Samtidigt har vi en grund att stå på, en gemensam livssyn. Den har aldrig förändrats, vi förstår var vi kommer ifrån.
Ändå är vi väldigt olika. Vi lever helt skilda liv, och har olika politiska åsikter, gillar inte samma sorts musik och böcker. Och vi klär oss inte alls likadant. Vi är förmodligen det värst klädda bandet någonsin.

Skriven 2017-11-08

Skriv ut sidan

Våra vänner