MADNESS, Stora Vega, Köpenhamn den 5 november 2017

Tänk vad tiden går. I år är det svindlande fyrtioett år sedan skascenens flaggskepp Madness bildades. Tanken svindlar även om bandet i ärlighetens namn tog paus i ett helt decennium från 1986 och framåt.

Välsmakande kopp te

För egen del tvingas jag dock lite skamset erkänna att detta gig på ett utsålt Stora Vega var mitt första gig med Londonbandet någonsin. Det var således hög tid att uppleva herrarna livs levande. Därmed inte sagt att mina förväntningar var av det skyhöga slaget, känslan av att få mig till livs en trevlig stund med ett gäng brittiska pionjärer låg betydligt närmare till hands.

Något som för övrigt visade sig vara en tämligen korrekt tanke. För när allt var över var min omedelbara reaktion att associera upplevelsen med en välsmakande kopp te hemma vid elementet och ta till adjektiv som värmande, mysigt och välsmakande. Vilket förstås inte det sämsta, sextetten, som på scen var förstärkt av en blåssektiontrio är ju trots allt sköna gubbs, som kan sitt hantverk på sina fem fingrar och knappast lurar fansen på underhållningsvärdet.

Saknad energi

Fast med detta sagt får man nog säga att helheten tedde sig en aning tam, och kanske väl bakåtlutad därtill. Visst svängde det från första stund, fattas bara annat. Men redan i inledande One Step Beyond fick man intrycket att något saknades. Kanske var det den där riktiga tyngden i de uppskruvade skarytmerna, den ohejdade lössläpptheten eller den energiska framtoningen rent allmänt.

En glimt av allt detta gavs för all del i de lite mer obskyra sångerna Mumbo Jumbo och extranumret Madness, men annars var det på det hela taget ett mer nedtonat, och inte överdrivet svettframkallande band man mötte. Sedan gav klassiker som Baggy Trousers, The Prince och House of Fun givetvis sköna nostalgivibbar, men den där himlastormande vildsintheten i framförandena saknades.

Gott showande

Några nya bekantkaper och tillika gamla fans jag träffade när allt var över uttryckte att ”gubbarna lät trötta”. Så skulle man kunna säga, men det var kanske ett medvetet val i så fall. Vad som åsyftas är att gänget på scen inte ens tycktes försöka nå upp i samma hetsiga tempo som under fornstora ungdomligare dagar.

Att de ville bjuda på en god show rådde det emellertid ingen tvekan om, frontmannen Graham ”Suggs” McPherson och resten av de välklädda gentlemännen uppvisade både gott humoristiskt humör och bekräftade att musikerskapet är vid full vigör. Däremot kunde alla närvarande i Vegas stora sal glömma den där riktigt svettiga framtoningen. Det var väl därför de mer popiga och softa sångerna tillhörde de mest minnesvärda denna kväll. Som It Must Be Love, My Girl och The Sun and the Rain.

Som helhet skulle man alltså kunna hävda att bandet slutat försöka tävla med sig själv. Istället går man mest bara in för att hedra sitt arv, och hålla skaflaggan högt utan att ta sig själv på alltför mycket allvar.

Skriven 2017-11-06

Skriv ut sidan

Våra vänner