L.A. GUNS kärna återförenad på nytt album

En gång i tiden på åttiotalets Hedenhös bildades L.A. Guns. Bandet slog ganska snart sina påsar ihop med Axl Rose dåvarande combo Hollywood Rose. Resultatet av denna sammanslagning blev Guns n’ Roses. Resten är historia. Inom ett par år hade de sistnämnda blivit störst i världen. Fast kvar på den stora imaginära rockperrongen stod alltjämt L.A. Guns och dess grundare Tracii Guns. Idag drygt tre decennier senare lever hans livsverk alltjämt i hyfsad välmåga, men vägen till 2017 har varit allt annat än lätt och rak. På tok för mycket drama, åtskilliga medlemmar som kommit och gått och två vitt skilda uppsättningar av bandet gjorde att gitarristen till slut under en period valde att lämna sin egen skapelse och låta forne parhästen Phil Lewis fortsätt hålla liv i sin version av bandet. Allt för att slippa kaoset och må bra.

– Yeah, exakt så var det, säger sångaren från hemmet i Los Angeles. När jag nått ett visst stadium började jag känna mig riktigt komfortabel med att vara för mig själv. Jag skrev mer, var lyckligare och hade anammat en mer bakåtlutad stil. Fast sedan helt plötsligt dök de här möjligheterna upp ur tomma intet.

Nytt kapitel

Möjligheterna Tracii åsyftar var en inbjudan han och sångaren Phil Lewis fick om att spela ett helt L.A. Gunsset på Hard Rock Hotels klubbscen Vinyl i Las Vegas 2015. Detta följdes upp av enstaka spelningar där det tydligt betonades i marknadsföringen att de före detta bandkollegorna verkligen hade hittat tillbaka till varandra. Detta markerade att allt eventuellt tjafs äntligen var över, men det var alltså med giget i Las Vegas ett nytt kapitel inleddes för L.A. Guns.

– Det var då jag påmindes om att det finns något unikt när jag och Phil Gör musik tillsammans. Vinyl är ett litet ställe för femhundra personer, men när folk började sjunga texterna blev det uppenbart vad vi hade saknat. Efteråt skrevs det mycket om det här och recensionerna var väldigt bra. Så allt var väldigt positivt.

– Vad hände sedan?

– Vår agent ringde och undrade om vi ville spela på en hair metalfestival. Vi fick välja mellan att headlina på den lilla scenen eller spela på den stora klockan tre på dagen. Vi valde den stora, och sopade banan med alla andra band inför åttatusen personer. Sedan mindre än tio dagar senare hörde vårt nuvarande skivbolag av sig och sade “Ni måste göra en platta”.

Ny skiva

Enligt Tracii utgjorde detta den stora vändpunkten. Det var i det här läget satsningen verkligen blev seriös. Ändå tvekade Phil Lewis en del

– Han sade “Det krävs väldigt mycket arbete för att göra en skiva”, men då svarade jag “Jag skickar över lite musik, så får vi se vad som händer”. Det var då allting förändrades. Vi hamnade på Frontiers, som verkligen gillar det vi gör, för dem kommer musiken alltid i första hand.

Ömsesidig respekt

Tracii överdriver knappast. Frontiers är det italienska skivbolaget som blivit en maktfaktor genom att värna om klassisk melodisk rock från sjuttio- och åttiotalet. Genom åren har de gett ut skivor med idel storheter, däribland Journey, Night Ranger, Styx, Toto och Whitesnake samtidigt som de närt nya talanger i genren, Så att L.A. Guns också fick dem som arbetsgivare förvånade nog ingen. Däremot lyftes det onekligen en del ögonbryn när Tracii och Phil Lewis gick ut med att de börjat arbeta ihop igen.

– Men saken är den att jag och Phil aldrig haft några tydliga problem med varandra. Andra i bandet har haft struliga relationer, men aldrig vi. Så när tiden var inne för oss att satsa på det här igen var processen rätt enkel. Vi har alltid respekterat varandra

– Titeln på det nya albumet är The Missing Peace. Syftar det på något särskilt?

– Jag tror det var min gitarrtekniker som började prata om ett pussel som saknade ett antal bitar. Samtidigt lever vi i en tid då freden (peace) håller på att gå åt helvete. Den kopplingen är lite fyndig, tycker jag. Alla i bandet älskade tanken med den idén.

Proppat med attityd

The Missing Peace råkar även vara den första L.A. Gunsskivan hittills som Tracii producerat själv. Ett viktigt steg, menar han. Erfarenheten finns där nu, så det hade blivit dags att ta över uppgiften från de kändisrattare som arbetat med bandet tidigare. Fast med detta sagt; den musikaliska formeln är tämligen intakt, och sneglar framförallt på albumet Waking the Dead från 2002.

– Vi har alltid gjort stor succé med den här formeln. Vi försöker inte sälja kött till vegetarianerna. Det låter sleazy”, episkt, bluesigt, melodiskt och mörkt och alltihopa är proppat med attityd.

Axls dåliga humör

– Du bildade L.A. Guns redan 1983. Hur ser du på din långa karriär med bandet?

– Det har definitivt varit intressant. Jag har både arbetat med bandet och med fantastiska musiker på annat håll. Men jag bor fortfarande i L.A. i samma område som där jag bildade bandet, så på ett sätt har inte mycket förändrats. Sedan har jag gått igenom en del hjärtesorg också, men inte alltför mycket. Därför är jag överlag väldigt tacksam för allt jag fått uppleva.

– För en kort period på några år under tidigt åttiotal var du involverad i Guns n’ Roses. Har du någonsin ångrat att du hoppade av?

– Nej, för utan Guns hade L.A. Guns aldrig blivit tagna på allvar. Att vara en del av Guns är en av de mest fantastiska saker jag varit en del av. Vi var seriösa, analytiska och cyniska när det gäller andra band. Samtidigt stod Axl och jag varandra väldigt nära i två år. Men jag var inte redo för den resa han och de andra var på väg att ta, och när drogerna kom in i bilden började Axl få dåligt humör. Båda parter ville göra något, men det var tyvärr inte samma sak.

Skriven 2017-10-31

Skriv ut sidan

Våra vänner