Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Taika Waititi
I rollerna: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-10-27
Det börjar bli svårt för Marvels cinematiska universum nu när det har blivit så stort, hur ska de förklara att den och den superhjälten inte är med i det och det äventyret och vad görs med rollfigurer som har blivit överflödiga eller inte passar bra in i aktuell film? Det är inte olikt hur serietidningsuniversumet har utvecklats under många, väldigt många, år med den adderade svårigheten att i det cinematiska filmuniversumet så måste det också tänkas på skådespelares tillgänglighet. Marvels filmuniversum har tagit lärdom av serietidningarna genom att respektera kanon och aldrig koppla bort de nya händelserna från helheten samtidigt som det aktuella äventyret är det viktigaste i stunden.
Thor: Ragnarök lyckas nämna rollfigurer som är försvunna, t.ex Natalie Portmans Jane, göra reklam för andra solo-franchiser, det eleganta inhoppet från Benedict Cumberbatchs Stephen Strange, och påminna oss om de kommande samlingsfilmerna med alla Avengers utan att det känns fullständigt krystat. Det ska inte förringas hur svårt detta är samtidigt som filmen försöker starta och avsluta berättartrådar som är unika för filmen. Som film tagen ur sitt dammanhang, Marvels cinematiska universum, så fungerar Ragnarök inte helt på egna ben men som del i något större så är den en episod som träffar rätt i ton vad det gäller blandning av humor, action och ödesmättad episkhet.
Kemin mellan rollfigurerna Thor och Hulken, och skådespelarna Chris Hemsworth och Mark Ruffalo som spelar dem, är klockren och involverande, detsamma gäller den fortsatta relationen mellan Thor och Loke, som genom Tom Hiddlestons klockrena gestaltning återigen stjäl flera scener. Odens scener, upplägget med den annalkande undergången och Cate Blanchetts big bad-rollfigur Hela fungerar endast delvis. Oden och vad som händer med honom får inte tillräckligt utrymme, undergångstemat känns bara som ett tillfälligt hinder som lite glöms ort fram till den spännande upplösningen upplösningen och Blanchetts Hela sätts mest på paus i vänta på att hjältarna gör andra saker innan de tar har tid att ta itu med henne, d.v.s. innan filmen återvänder till sitt huvudnarrativ. Som tur är så är sidospårer riktigt bra och det är på den artificiella planeten Sakaar, fylld av förlorade, vilsna och borttappade saker och personer, som Ragnarök hittar en säregenhet som skiljer den från resten av filmuniversumet som den existerar i. Jeff Goldblum är perfekt som Grandmaster, den excentriske och uråldrige skaparen av planeten, och filmen adapterar här en rad handlingstrådar från serietidningarna, t.ex. Contest of Champions och Planet Hulk, på snygga sätt. Visuellt så finns det en rad häpnadsväckande syner, t.ex. Valkyriornas undergång, med specialeffekter som sitter som de ska för att ge de väldigt overkliga företeelserna en känsla av verklighet.
Thor: Ragnarök är en underhållande smällkaramell som är tillfredsställande utan att nå de riktigt höga höjderna vare sig som enskild film eller del i det imponerande väv som är Marvels cinematiska universum.
Skriven 2017-10-27
