AMBROSIA, The Showroom, Golden Nugget, Las Vegas den 28 juli 2017

De må vara okända för de flesta i dessa dagar, och då särskilt utanför hemlandet USA. Men då det begav sig var Ambrosia ett av de tämligen stora namnen inom den slickade poprocken och nådde Billboardlistan ett tiotal gånger. Inga jämförelser i övrigt, men att bandet mer eller mindre härjar i samma musikaliska territorium som, låt säga Chicago, Christopher Cross, Kenny Loggins, Michael McDonald, Steely Dan och andra sofistikerat putsade akter av sin era vore knappast att tänja på sanningen även om de första skivorna nu också hade tydliga proggtendenser.

Under radarn

Fast till skillnad från dessa i många fall relativt aktiva kollegor har Ambrosia till större delen levt under radarn de senaste decennierna. Det är i alla fall så jag har uppfattat det. Vilket för all del visat sig vara fel eftersom de med undantag för ett antal år på åttiotalet fortsatt spela live. Ändå kvarstår faktum, i dagens läge har hela fyrtiosju år förflutit sedan bildandet medan drygt tre decennier gått sedan senaste albumet släpptes.

Att hävda att bandet har större delen av sin framtid bakom sig vore alltså knappast någon överdrift. Likaså går det inte att sticka under stol med att nostalgifaktorn var hög där i Golden Nuggets showroom. En air av perfekt ljudande amerikanskt sjuttiotal totalt opåverkat av den brittiska punkrörelsen svepte genom rummet i samma ögonblick som bandet äntrade scenen. Det var ju sådant här jag hade snöat in på ungefär på samma gång som Sex Pistols började skaka om hela musikbranschen, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Stabilt och inspirerat

Fast hur som helst, denna spelning var ett skönt återhörande för alla gamla fans som undertecknad. Samtidigt kan det dock vara värt att notera att de tre kvarvarande originalmedlemmarna, trummisen Burleigh Drummond, klaviaturspelaren Chris North och basisten Joe Puerta uppenbarligen lyckats bibehålla bandets vitalitet genom åren. Stabiliteten och inspirationen finns kvar på samma gång som de av allt att döma har roligt på scen. Det om något visade bandet på scen denna kväll.

Sedan bjöd låtlistan självklart inte på överdrivet mycket överraskningar. Att några goda Beatlescovers á la Eleanor Rigby och Magical Mystery Tour avverkades halvvägs var mest bara logiskt eftersom Los Angeles-bandet i likhet med tusentals andra är stora fans av The Fab Four.

Perfekt vuxenpop

Däremot infann sig en viss förvåning när sextetten mot slutet av setet plockade fram en ny sång – en av få på decennier – betitlad Satellite. Å andra sidan förvaltade den arvet precis så som man tänkt sig, det vill säga genom att stolsera med en tjusig ljudbild och självklart snygg stämsång, så beundrarna vet vad de har att förvänta sig från den planerade comebackskivan.

För övrigt avverkades dock i stort sett precis de sånger man förväntade sig. Inledande Nice, Nice, Very Nice med tillhörande progglight westcoastvibbar tedde sig som en utmärkt öppning. Sedan gav de mest givna och största hitsen, som How Much I Feel, You´re the Only Woman och Biggest Part of Me förstås programenligt den mest högljudda responsen, vilket bara var logiskt. Dessa sånger framstår än idag som närmast perfekta exempel på mogen sofistikerad vuxenpop byggt på ett glimrande musikaliskt hantverk.

Glöm hippfaktorn

På samma gang är det emellertid viktigt att framhålla att det finns hjärta i hantverket också. Den här genren anklagas rutinmässigt för att sakna känsla, men det är naturligtvis fullständigt nonsens. Inte minst visade gubbsen i Ambrosia denna fredagsafton upp ett engagemang av det blodfyllt engagerade slaget. Det var uppenbart att de hade alltjämt njöt av sitt värv utan att de för ett ögonblick göra avkall på perfektionismen, och det är hur man än ser det en vinnande kombination i sådana här sammanhang.

Men som tidigare antytts, glöm det där med cred och hög hippfaktor. Det hade det här gänget inte när de slog igenom på sjuttiotalet, och det har de definitivt inte idag heller. Allt är precis som det ska vara, med andra ord.

skriven 2017-10-18

Skriv ut sidan

Våra vänner