STEVE MARTIN & MARTIN SHORT, The Colosseum, Caesars Palace, Las Vegas den 23 juli 2017

Steve Martin och Martin Short lärde känna varandra under inspelningan av tramseriklassikern Three Amigos för drygt trettio år sedan. Alltsedan dess har vänskapen hållt i sig, och nu har de alltså en show ihop. Som backning har Martin sitt bluegrassband Steep Canyon Rangers medan kompisen har med sin ständige pianist Jeff Babko, en herre som arbetsgivaren brukar låtsas trampa på fingrarna varje gång han ska pallra sig upp på flygeln för att hålla monolog. Med avsedd komisk effekt till följd naturligtvis.

Och på tal om just lustighetsfaktorn, så fanns det självklart massor att skratta åt denna välbesökta show. Sedan må det hela ha tett sig tämligen lössläppt, men allt kändes väldigt självklart och naturligt. Dessutom; vem behöver en strikt uppbyggnad när infallen kommer som på en väloljad kedja från början till slut ändå?

Samlande klippkavalkad

Som påminnelse om dessa komikerlegendarers meritlista förärades man initialt en klippkavalkad över de inbördes karriärerna innan de visade upp sig “in the flesh”

– För att vi är egocentrerade, kommenterade Martin innan ett vänskapligt tjafsande om varandras tillkortakommanden drog igång.

– Du är så vit att du ser ut som en vit tupé på en urinoar, skojade till exempel Short om sin kollega.

– Martin Short är namnet jag använder när jag checkar in på ett hotell och ska vara anonym, sade Martin i sin tur.

– Att turnera med Steve är mycket som filmen Den sista färden; allt är skoj ända till banjon kommer fram, tillade Short.

Sinatra och Presley

En hel del av skämtandet var som synes duon själv måltavla för. Självnedvärdering kallas sådant, och det är båda dessa rutinerade komiker mästare på. Inte minst visade de denna kväll att de gärna berättar om när de trampat i klaveret eller hamnat i pinsamma situationer.

Inte minst återupplivade Short sitt korta första och enda möte med Frank Sinatra då han “lyckades göra honom förbannad på bara några sekunder” efter en lika nervös som rörig drinkbeställning.

Martin i sin tur stötte på Elvis backstage vid något tillfälle, och fick då höra att han hade en “skruvad humor”. Å andra sidan hade The King strax innan utan förvarning undrat om den unge komikern ville se hans revolver, så det gick väl på ett ut.

Nakentrikå och mördarballad

På tal om musik, så blev det smakprov ur den icke talade denen av repertoaren också. Short gjorde en träffsäker parodi på sjuttiotalets naken- och Jesustrend i klämmiga numret Stepbrother to Jesus. Givetvis iförd hudnära nakentrikå för bästa effekt, för övrigt.

På samma sätt var det givet att Martin skulle göra något med sina duktiga Steep Canyon Rangers. Pretty Little One var titeln på verket ifråga, som avhandlade historien om en cowgirl som vägrar vara offer när en våldsam kavaljer hotar att döda henne. Vi talar mörk ballad av den typ Nick Cave hade uppskattat här, men Shorts uppdykande halvvägs in i sången som glatt leende cowgirl med shorts, rutig skjorta och flätor tog onekligen udden av den allvarliga tonen.

Drift med celebriteter

Vad mer? Jo, Short dammade av sin burduse och ignorante pratshowvärd Jimmy Glick, och lät Martin intervjua honom i egenskap av en buktalardocka. Här kläddes idel celebriteter av. Däribland Bernie Sanders.

– Jag fattar inte hur han hade tid att ställa upp i presidentvalet, sade Short bland annat, och syftade på Bernie Sanders. Och ändå hinna tillbaka till balkongen för att häckla Mupparna.

Inspirerade pensionärer

Det fanns givetvis fler godbitar än dessa, men alla läsare har säkert förstått vid det här laget att det här var en tillställning väl värd att minnas. Dessa komikerlegendarer påminde åter en om att de är proffs ut fingerspetsarna.

Vid sjuttiotvå respektive sextiosju års ålder visade Martin och Short att formen alltjämt är god, och inspirationen flödar. Allt som gjordes och sades på scen denna kväll är säkert inövat i minsta detalj, ändå tedde sig varenda ord och rörelse naturligt och avslappnat.

Med stil och smak

Sedan är dessa komikerinstitutioner förstås också produkter av en annan tid och annan humor. En tid då svordomar, könsord och äckel inte tillhörde den naturliga dieten. På något sätt kan jag uppskatta detta enormt. Det betyder inte att jag inte kan uppskatta folk som Dennis Leary eller Sarah Silverman, för det gör jag verkligen. Men det är samtidigt skönt att fortfarande kunna uppleva komik serverad med stil, smak och en sofistikerad ton Som i denna show där fyndigheterna och kvickheterna stod som spön i backen och elakheterna bestod i välriktade piker, snarare än hårda verbala sparkar som tillintetgjorde den mänskliga måltavlan fullständigt. Lysande, var ordet.

skriven 2017-10-17

Skriv ut sidan

Våra vänner