KORPARNA

Regi: Jens Assur
I rollerna. Reine Brynolfsson, Peter Dalle, Maria Heiskanen,
Jacob Nordström, Saga Samuelsson

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-10-13

I prisbelönta fotografen Jens Assurs långfilmsdebut får vi följa en familj på en mindre bondgård någonstans i Småland på sjuttiotalet. Det är en rakt igenom dyster historia baserad på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande Korparna från 2011, om traditioner i förändring, om skam och skuld och om grusade förhoppningar.

Småbonden Agne – briljant gestaltad av Reine Brynolfsson – vill att sonen, den tonårgänglige och introverte Klas (Jacob Nordström) ska ta över gården som funnits i flera generationer och fortsätta driva den. Samtidigt hotar arrendeägaren att säga upp arrendet om Agne inte gör som han vill i hans planer på modernisering.

I detta dialogknappa och psykologiska drama kompletterar bilderna avsaknaden av ord. Redan i inledningen förnimmer man ett stundande sammanbrott. I en lång scen försöker Agne mycket mödosamt flytta en stor stenbumling ur den svarta åkern. Det kompakta molntäcket ovan honom nästan sträcker sig ned mot jorden som en grå och olycksbådande dimma. För att få bort stenbumlingen tar han hjälp av traktorn, som då går sönder. Det sätter stämningen för hela filmen.

Det är genomgående långa scener som skildrar den buttre Agne i ett grått landsbygssverige hårt slitande i ladan och på åkern i ett övermäktigt evighetsarbete. De få dialoger som utväxlas skär genom luften, särskilt när Agne med förhoppning i rösten frågar om inte Klas vill hjälpa honom på gården. Klas hunsade kroppshållning och undfallande blick ger svar nog. Han är mer intresserad av att titta på fåglar – det blir hans tillflykt när han försöker komma undan och glömma det påtvingade ansvaret med gården. Ett ansvar som gått i arv i generationer. Även Agne hade en gång andra drömmar. Han studerade till meteorolog, men tvingades avbryta studierna när gården kallade.

Agne har svårt att hantera situationen och blir alltmer passivt neurotisk. När Klas träffar Stockhomstjejen Victoria börjar han leva upp och kärleken spirar. Men ingen lycka är beständig i Korparna, och det är nästintill omöjligt att inte bli fysiskt berörd av allt det hopplösa i filmen. Axlarna sjunker ned och bröstkorgen krymper när vemodet fullkomligt rasar in över en.

Mest hänförande är det otroliga fotot. Trots det tunga temat är bilderna avskalade och fyllda av rymd. Det är kargt, dovt, stilla och fantastiskt vackert. Till skillnad från Hollywoods actiondussinfilmer med sina snabba klipp och panoreringar, extrema effekter och höga ljud är Korparna en oas att andas ut i – samtidigt som man stundom håller andan av ren obekvämhet över allt som sker på den dystra gården. Korparna är en väldigt mörk, men lyckad långfilmsdebut.

Matilda Arborelius
2017-10-11

Skriv ut sidan

Våra vänner