R5, KB, Malmö den 1 oktober 2017

I söndags var det tonårsdagis på kvällstid med R5. Det ungdomliga popbandet bestående av syskonkvartetten Ross, Riker, Rocky och Rydel Lynch samt trummande polaren Ellington Ratliff lockade nämligen med undantag för en glad skäggig man längst fram vid scenen nästan enbart unga tjejer som hade skoldag dagen därpå till giget på KB. Det var förmodligen därför som en handfull beundrare tvingades följa med mamsen eller papsen hem redan efter de första tjugo minuterna. Snopet, men flickorna kunde i alla fall trösta sig med att de fick se de två supportakterna i sin helhet.

Energiskt uppspelt

Av samma anledning – får man förmoda – hämmades fansens blotta närvaro från första början. Uppskattningsvis ett hundratal personer hade löst biljett, vilket får sägas vara minst sagt magert. Det var inte utan man kände visst medlidande med de unga amerikanerna.

Fast enligt mannen med merchandisen hade uppslutningen varit betydligt bättre tidigare på turnén. Således markerade detta bakslag bara tillfälligt grus i maskineriet, och därför fanns det väl egentligen ingen större anledning för gänget på scen att hänga läpp heller. Istället gjorde kvintetten det bästa av situationen och rev av ett energiskt uppspelt gig fansen högljutt visade sin uppskattning för.

Bred inspirationsbas

Själv var jag inte lika exalterad. Föga förvånande, får man väl säga. Däremot ska villigt erkännas att bandmedlemmarna – som alla faktiskt gott och väl passerat de tjugo vid det här laget – både bjöd på en god proffsig show och påminde en om att bredden på inspirationskällorna faktiskt är större än vad den gängse fördomen om den här typen av grupper säger.

Visst där fanns en del typiska pojkbandslåtar på setlistan, typ sprittande öppningsnumret If och söta balladen Say You´ll Stay, men det var bara en sida av saken. För samtidigt blandades det och gavs stilmässigt. Red Velvet var till exempel en tämligen sofistikerad soulmaräng. Lightning Strikes en rytmiskt medryckande rocker, Smile en glatt bakåtlutad sommarhit i hippie lightförpackning och Lay Your Head Down klart präglad av doo woptendenser.

Opersonlig cover

Sedan var väl den opersonliga covern på Inxs Need You Tonight inte alltför lyckad. Här saknades helt den svettiga sexighet saligen avlidne Michael Hutchence förmedlade. Något som satte fingret på det faktum att ett visst mått av brådmogenhet alltjämt är ett hinder för att göra känsloutspelet helt trovärdigt. Och kanske är det bara jag, men låter inte frontmannen Ross lite onyanserad ibland?

Själaglad positivism

Fast överlag har R5 oavsett vilket uppenbarligen ambitioner som sträcker sig bortom stämpeln tonårsidoler, och de har redan börjat förbereda sig. De vet att en ung publik är lynnig och har flyktig lojaliet på längre sikt, och agerar därefter. Vilket jag kan beundra. Sedan går det inte att komma ifrån att Coloradogruppen utstrålar en själaglad positivism som till och med smittar av sig på en gubbe som undertecknad, och det är ju inte det sämsta.

skriven 2017-10-02

Skriv ut sidan

Våra vänner