MOTHER

Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Brian Gleeson

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-09-29

Kritikerdarling, Oscarbelönad, auteur och geniförklarad. Alla dessa epitet kan sättas på Darron Aronofsky. Men responsen i det här fallet har varit minst sagt blandad så här långt hos både proffstyckare och publik. Förståeligt, kan jag tycka. För det här är en förvisso välgjord och fantasifull skapelse, men den är också ett hopkok och mish mash av Guds nåde. Sedan behöver man inte alls betvivla att regissören haft en vision, men man kan onekligen undra om den tränger igenom hos fler än den mest hängivna fanskaran.

Jennifer Lawrence och Javier Bardem är filmens namnlösa Mamma respektive Honom. Han är hyllad poet med grav skrivkramp och hon händigt hängiven renoverare av parets gamla kråkslott på vischan. Allt är lugna gatan i deras kyliga distanserade förhållande, men inte länge till. För plötsligt får de sällskap av ett okänt par där i det isolerade huset. Mannen visar sig vara en kedjerökande sjuklig figur som försöker hålla skenet uppe, medan frun slänger pikar omkring sig till Mamma. Ändå bjuder maken in duon in dem att stanna ”så länge de vill” eftersom han så uppenbart vill slicka i sig deras beundran.

Naturligtvis får den uppmärksamhetstörstande Honom anledning att ångra sitt förhastade tilltag. Samtidigt förmedlas det lite Rosemary´s Babyvibbar när Mamma börjar känna en obehaglig närvaro av något. Ja, och sedan spårar alltihopa ur när en hop hardcorefans dyker upp och tackar för en spontaninbjudan genom att plundra och plocka isär det varsamt renoverade hemmet. Till slut blir Mamma inte oväntat hysterisk och ringer polisen, men det hela urartar både i avrättningar och en sjuk ritual där någon oskyldig dör.

Om filmens första del till större delen bygger på atmosfär och stämningar, så är dess sista akt snarare raka motsatsen. Här blir dert plötsligt grällt, knäppt, hämningslöst utflippat, våldsamt och allt annat än subtilt. Aronofsky brer på med symboler, metaforer och alegorier över vår galna tid, och har medvetet öppnat för att ge titaren olika tolkningsmöjligheter. Å andra sidan är väl vissa budskap tydliga, kritiken mot idoldyrkan som går överstyr och varningen för en miljökollaps är till exempel inte särskilt svåra att upptäcka.

Däremot är det inte helt lätt att uppskatta filmen fullt ut som helhet, i slutänden ter sig det hela både väl spretigt och präglat av effektsökeri. Jag kan förvisso beundra Aronofskys mod, men att det här är en vattendelare råder det ingen tvekan om. Således ska villigt medges att betygsättningen inte var helt lätt. Det stod länge och vägde mellan en gedigen ”tvåa” och en svag väl generös ”trea”. Det blev som synes det sistnämnda. För säga vad man vill, men Mother är trots allt vare sig tråkig eller lättglömd även om bristerna förvisso är uppenbara.

skriven 2017-09-26

Skriv ut sidan

Våra vänner