NERUDA

Regi: Pablo Larraín
I rollerna: Gael García Bernal, Lusi Gnecco, Mercedes Morán

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-09-22

Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar – och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken ”Mumrik”. Den chilenske poeten – och senatorn – Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.

… Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men – i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.

Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.

Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.

NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.

Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång – och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.

Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske – och även lite klantige? – polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau – en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell ”hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok”. Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.

Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt – filmen är även rätt rolig mellan varven.

Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

skriven 2017-09-21

Skriv ut sidan

Våra vänner