CHIC featuring NILE RODGERS, Pearl Concert Theater, Palms, Las Vegas den 16 juli 2017

En gång i tiden på det sena sjuttiotalet slog Chic igenom med sitt både unika och lättidentifierade sound, och såg därmed också till att till att vitalisera och popularisera diskomusiken med besked.

Efterfrågade producenter

Det efterföljande årtiondet blev frontduon Nile Rogers och Bernard Edwards större än bandet de själva ledde när en lång rad artister började efterfråga deras tjänster. David Bowie, Duran Duran, Sheena Easton, Blondies Debbie Harry, Diana Ross, franska diskodivan Sheila, Carly Simon och Sister Sledge var bara några av dem. Sedan dess har mängder av vatten runnit under broarna. Inte minst rann karriären tidigt ut i sanden för combon innan en kortlivad återförening tog vid i början på nittiotalet.

Det sista originalet

Vilket hastigt och lustigt tar oss fram till våra dagar. Bandet genomlever en ny vår, och är ute på turné igen. Men laguppställningen är förstås inte den samma längre. Både trummisen Tony Thompson och basisten Bernard Edwards är sedan länge avlidna medan sångerskorna Alfa Anderson och Luci Martin hoppade av tåget redan vid splittringen i början på åttiotalet.

”Last man standing” i dagens läger är således Nile Rodgers. Det är alltså ett helt annat Chic man möter på scen så här dryg fyra decennier efter det att bandet initialt såg dagens ljus. Ett trist konstaterande, förstås. Men å andra sidan finns det ingen som helst logik i att kräva att ett band ska ha samma personal ända fram till pensionsåldern eller ännu längre än så. Så är det inte i verkliga livet, och verkligen inte i showbiz heller.

Hög standard

Jag inser förvisso att det här handlar om nostalgi. Det finns en önskan hos människor om att allt ska vara precis som då det begav sig i all evighet. Men ändå, om jag nu måste välja mellan att inte se ett band alls eller att se det med nya ansikten på scen föredrar jag det sistnämnda.

Men det förutsätter givetvis att standarden är på en hög nivå, vilket den verkligen var i det här fallet. Gänget på scen överträffade i alla fall onekligen mina tämligen medelmåttliga förvängningar med god marginal. Ljudbilden åttamannabandet frammanade tedde sig nästan lika läckert som på skiva, och det välbekanta funkiga gitarrljudet kändes lika fräscht som på det sena sjuttio- och åttiotalet.

Enormt sväng

Det behöver väl knappast påpekas att det svängde något alldeles enormt. Från inledande Everybody Dance till extranumret Good Times befann man sig i ett glassigt diskopartaj som man omöjligen kunde sitta still till. Och höjdpunkterna var många. I Want Your Love i en lika mäktig som sugande version, en självklart glänsande My Forbidden Lover, Lost in Music i en oemotståndligt hypnotiserande variant av välbekant snitt var några av dem.

Samt inte minst en rad hits Chic var med och skapade till andra artister, däribland Upside Down, He´s the Greatest Dancer och Like a Virgin. Alla begåvade med sånginsatser av duktigt själfulla vokalissorna Kimberly Davis och Folami. När det sedan blev dags för Bowies Let´s Dance tog kraftfulle trummisen Ralph Rolle oväntat över micken, och gjorde något helt annat röstmässigt än saligen hädangångne David Bowie.

Friskförklarad frontman

Mitt i denna smet befann sig Rodgers själv, och agerade uppspelt dirigent över sitt levande livsverk, glad över att alltjämt tillhöra de levandes skara till denna dag. Gitarristen upplyste oss alla om den andra chans han fått efter att ha blivit friskförklarad från sin prostatacancer 2013, och sken upp med hela ansiktet, som om han ville försäkra oss om att han tänker göra det bästa av resten av sitt liv. Fast amerikanen behöver inte övertyga mig om sina avsikter. Bara han fortsätter låta musiken tala som denna kväll är jag fullt nöjd.

skriven 2017-09-05

Skriv ut sidan

Våra vänner