LINNÉA HENRIKSSON, Stora scenen, Stortorget den 18 augusti (Malmöfestivalen 2017)

P3-Guldpriset för årets artist 2013, Alice Babs Jazzstipendium 2015 och Ulla Bilquiststipendiet förra året. Det har blivit några priser för Linnéa Henriksson sedan releasen av solodebuten Till mina älskade och älskare släpptes för fem år sedan, och sådant ser förstås alltid bra ut på CV:t. På samma sätt kan man tala om förhöjning av prestigenivån för den forna Idolfyran. Också kunde Henriksson icke minst bättra på folklighetsfaktorn när hon fick chansen att agera förband till Gyllene Tider vid senaste återföreningen.

Tidlöst låtsnickeri

Det är alltså upplagt för att sångerskans karriär ska fortsätta frodas och, och sommarens festivalturné utgör ännu en bekräftelse på detta. De som eventuellt tvivlade på detta påstående hade förslagsvis kunnat bevista spelningen på Stora scenen igår. I mångt och mycket handlade det nämligen i första han om tidlöst låtsnickeri snarare än hög trendfaktor. För Henriksson är defintivt pop, och inte indie. Alls.

Roligt, tycker åtminstone jag som inte utan anledning upplever att renodlad pop oftast bedöms utifrån en trist von obenattityd. Henriksson har dock lyckats ta sig igenom nålsögat och få bra kritik. Vilket är förståeligt. Trettioåringen har en hyfsat personlig ton i sitt tilltal mitt i allt det traditionella hantverket. Detta i kombination med en förmåga att skriva starka melodier med hitpotential för en bred publik gör henne till ett namn för framtiden på längre sikt.

Gasen i botten

Igår tryckte Henriksson gasen i botten direkt med Alice och Jag vet nåt som du inte vet, två nummer från sångerskans mest klatchiga del av repertoaren. Lika sprittande var dansanta Du söker bråk, jag kräver dans medan Mitt rum i ditt hjärta, en sak om det emotionella efterspelet till en före dettas otrohet uppvisade henne från en betydlig mer melankolisk sida.

Underhållande figur

Fast vad än nu den Halmstadbördiga sångerskan väljer att göra, så gör hon överlag en underhållande figur. Hon hoppar, peppar publiken och hittepådansar om vartannat. Positvismen, humanismen och ett lite udda närmande till artistskapet övertygade. Sedan höll hon kanske låda väl mycket denna kväll. Såväl festivaltafsandet som veckans terrordåd, den tilhörande rädslan och flyktingarnas väl och ve berördes, och visst är det viktiga ämnen som det tål att pratas om. Men lite grand störde detta snack trots allt flödet och tempot i showen. Fast inte mer än att ett betyg bortom mitten trots allt kunde räddas i slutänden.

skriven 2017-08-18

Skriv ut sidan

Våra vänner