CHRISTINE OWMAN, Gustavscenen den 16 augusti (Malmöfestivalen 2017)

Christine Owman sjöng innan hon kunde prata, och lärde sig spela cello som femåring. Idag är hon trettiofem, och känd som kritikerdarling och undergroundfenomen, Ep:n Morning Thoughts utgjorde hennes debut på skiva, och släpptes faktiskt redan 2002. Men alla ni som inte hört talas om henne behöver inte känna er förlägna, ett adjektiv som mainstream är inte direkt det första man associserar till när hennes namn kommer på tal. Det här är nämligen en artist som långt ifrån stryker medhårs.

Diffust udda

En del skulle nog också kunna sortera in hennes alster i den diffusa kategori som går under beteckningen konstig. Varför? Tja, helt enkelt därför att hennes alster vare sig ter sig begripliga eller direkt behagliga i traditionell mening. Men bara för att få eller inga begriper sig på ett uttryck betyder det inte att det nödvändigtvis är toppen eller fantastiskt. I min bok är det inte lika självklart som för många andra att göra tummen upp för bara för att något råkar vara udda.

Malande avighet

Fast jag kan gå så långt som att säga att Owmans musik har suggestiva kvaliteter. Detta framgick från första stund på Gustavsscenen igår. Likaså fanns där ett visst gothelement i anrättningen också, som tilltalade. Därmed inte sagt att sångerskan vare sig närmade sig Sisters of Mercys mörka taktfasthet eller den vackra storslagenheten i feminint frontade gothmetalband som Evanescence eller Within Temptation. Nej, i Owmans musikaliska landskap är det malande arrangemang, avighet och entonigt mässande som gäller i första hand.

Tröttsam helhet

Det kan hända att den till stor del punkiga och indiepräglade skaran som samlats framför scenen fann detta hypnotiserande. Själv upplevde jag mest bara helheten som tröttsam i längden. Således är det bara att erkänna att det här inte var min kopp av te. Art for Art´s Sake, skaldade 10 cc en gång i tiden. Jag är benägen att skriva under på den beskrivningen i det här fallet.

Bildspel från onsdagens festival

Foto: Michael Lindström

skriven 2017-08-16

Skriv ut sidan

Våra vänner