EVA DAHLGREN, Stora scenen, Stortorget den 14 augusti (Malmöfestivalen 2017)

Eva Dahlgren är knappast flitig nuförtiden. Förra året släppte hon förvisso senaste albumet Jag sjunger ljuset, men då hade det gått hela nio år sedan föregångaren Snö såg dagens ljus.

Behovet av vuxenpop

Ett trist faktum, kan tyckas, men Dahlgrens inaktivitet går bara i linje med hur livet tett sig för många av hennes generationskamrater i den svenskpopiga myllan på senare år, typ Anders Glenmark, Orup, Mauro Scocco och Niclas Strömstedt.

Fast oavsett vilket, det är roligt att sångerskan är tillbaka. Kalla mig konservativ, men det behövs tidlös lokalproducerad vuxenpop i dessa tider av ohälsosam fixering vid dagsländeaktiga trender, hipness, dansanta dj-tongångar och one hit wonders i streamingtjänsternas spår.

Mognad och förfining

Detta resonemang handlar både om trygghet och kontinuitet. Det behövs otrendiga artister som gör sin grej på lång sikt. Inte minst för att det oftare än inte känns tillfredsställande och skönt att få följa en artists mognad och förfining av ett välkänt uttryck och sound. Dahlgren är ett gott exempel på detta, och det hade hon säkert gärna skrivit under på själv också.

Mycket riktigt smälte det nya materialet också in väl med klassikerna denna kväll. Det var i alla fall inte mycket om ens något som tydde på att det skilde tjugoåtta år mellan färska Hela världen står i blom och den något uppdaterade Ängeln i rummet. Eller för den delen tre decennier jämnt mellan likaledes färska Alla dagar du inte visste du var lycklig och Ung och stolt.

Avskalad Ung och stolt

Visserligen framfördes sistnämnda dagen till ära i en fin avskalad tappning fjärran från originalversionens ilskna ton och tralliga arrangemang, men i grund och botten handlade detta tilltag mer om ett skiftande sinnestillstånd än att gå utanför bekvämlighetszonen för sångerskan.

Summa summarum var det också rätt uppenbart från första stund vad som komma skulle när Dahlgren äntrade scenen. Inga konstigheter eller obskyriteter fanns att uppbringa i setlistan så långt ögat kunde se. Här anammades varudeklarationen tidlöst balladspäckat med gammalt och nytt på programmet fullt ut, och jag är inte den som gnäller över det. Sångerskan har en låtkatalog som kommer att leva länge i den svenska folkliga popsjälen, och hennes röst utgör alltid en skön källa till värme och sensualism. Vilket i hög utsträckning gällde även denna gång.

Bildspel från måndagens festival

Foto: Michael Lindström

skriven 2017-08-14

Skriv ut sidan

Våra vänner