Klicka på bilden, för att se hela bilden
När Robbie Williams en gång i tiden hoppade av Take That trodde nog få att det skulle vara ett lyckat drag. Mannen hade redan då ett välgrundat rykte om sig att vara en oberäknelig strulputte, så inte mycket talade för att han skulle göra mycket efter releasen av George Michaelcovern och tillika övertydliga frihetsdeklarationen Freedom, en sång som för övrigt avverkades redan efter sisådär en halvtimme i måndags.
En fantastiskt utveckling
Ändå satt man där i Danmarks nationalarena gott och väl tjugofem år senare och skådade en artist som inte bara vad det lider då det begav sig skärpte till sig och slutade kasta verbal dynga på sina forna bandkollegor, utan också till slut blev en av få artister kring fyrtio och yngre i dagens läge som kan sälja ute en fotbollsarena. En fantastisk utveckling, får man väl säga, och framgångarna är välförtjänta. För säga vad man vill, men Williams är en entertainer av Guds nåde. Som om detta behöver påpekas, men måndagens spelning bekräftade föga förvånande hans position i detta avseende med gott mått. Britten har tittat på sina hjältar Dean Martin, Rod Stewart, Tina Turner och komikerduon Morecombe & Wise med flera, och gjort det till något eget.
Malplacerat skämtande
Eller man skulle kanske även kunna säga att han plundrar musikhistorien duktigt. Det räckte i alla fall med att granska setlistan för att tycka att han rörde sig över hela spektrat. Från Cab Calloways swingklassiker Minnie The Moocher var steget långt till rapen i Rudebox, men Williams gjorde båda utan att någon av dem direkt tillhörde kvällens toppar. Märkligast och mest malplacerad av allt var dock Something Stupid i vilken sångaren plockade upp en lycklig(?) fan som fick sjunga duett iförd en lustig mask med tillhörande ”skojig” röst. Måste lite skamset erkänna att tramsebyxan i mig motvilligt flinade åt detta tilltag. Fast nog var det synd både på en fin låt och om den kvinnliga beundrarinnan.
En spjuveraktig showman
Å andra sidan är det sådant hela världens Robbie gärna ägnar sig åt i sin egenskap av spjuveraktiv showman. Underhållningen kommer först, och då står det uppenbarligen i den egna instruktionsboken att fånerier också ingår. Samt förstås som sig bör stora gester, dito kontraster, konfettiregn, eldflammor och två videoskärmar i kolossalforemat på vilka artisten själv porträtteras i profil som boxare. Sex tjusiga dansare, tre körtjejer och ett skickligt niomannaband fulländade sedan bilden av en tillställning av den mäktigt storslagna sorten. Också mitt i allt detta befann sig Williams själv som självironisk huvudperson med en avväpnande stygg humor och ett pärlband av sånger där de kaloririka arrangemangen, snygga refrängerna och icke sällan stora känslorna fick fritt spelrum. Sådana självklarheter som innerliga Feel, Come Undone, lightrockiga Monsoon och givna partyförhöjaren Let Me Entertain You tillhörde de mest minnesvärda inslagen, och då har jag ändå inte nämnt en inspirerad version av Angels som grädde på moset.
Relevant med få övermän
Det fanns alltså massor att glädja sig åt denna kväll. Inte minst visade Williams att han tvärtemot vad vissa kollegor påstår alltjämt är relevant och har framtiden för sig. I egenskap av bred artist, modell over the top har han trots allt få om ens några övermän i dagens läge.
Sedan kan jag visst det tycka att sångaren fortsättningsvis borde vara lite mer kritisk mot sig själv både när det gäller orerande mellansnack och alla försök till att agera allsångsledare utanför den egna repertoaren. För mycket flams är liksom aldrig bra för helheten.
skriven 2017-08-08
Du kanske gillar:
JERRY WILLIAMS, Stora scenen, Stortorget den 11 augusti (Malmöfestivalen 2017)
CWF (CHAMPLIN, WILLIAMS, FRIESTEDT) KB, Malmö den 1 maj 2016
MARTY STUART, Slagthusets Teater, Malmö den 2 september 2022 – öronfägnad signerad mångsidig countrystjärna som gav järnet
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
