MARTHA WAINWRIGHT, KB, Malmö den 1 juli 2017

Tämligen ofta händer det att äpplet inte faller långt ifrån päronträdet. Eller vad det nu heter. I Martha Wainwright fall är detta talesätt närmast ett understatement. Pappa Loudon Wainwright III är folksångare, numera avlidna modern Kate McGarrigle tillhörde samma skrå. Också är storebror Rufus Wainwright popsångare med arty ambitioner.

En edgy låtskrivare

Fröken Wainwright själv håller till i ett slags edgy singer/songwriterlandskap av det tydligt kantiga slaget. Ett visst släktskap med PJ Harvey minus de mest ångestladdade uttrycken kan märkas om man vill pricka in någon jämförelse.

Allt detta framgick med all önskvärd tydlighet på KB i lördags. För det är lika bra att säga det direkt: Wainwright är ingen artist som bejakar det klassiskt vackra, trevliga eller goda låtskrivarhantverket rakt av. Hon vill gärna oroa och vara lite sådär obekvämt utlämnande också. Det finns en avighet och hos henne som straffar ut henne från den mainstreamkategori där folk som Carole King och Carly Simon och vidare till mer samtida namn, typ Sheryl Crow, Colbie Caillat samt Ingrid Michaelson återfinns.

Rösten en vattendelare

Sedan var det det här med rösten. Sångerskan har en förkärlek för vokala infall där pipan går uppåt i tonlägena lite sådär oförutsägbart precis när man slagit sig till skön ro i lyssnandet. Tydligast var detta i sådant som Around the Bend och PJ Harvedoftande Ball & Chain, men det var långt ifrån de enda tillfällena sångerskan anammade detta grepp.

För egen är jag inte ohämmat förtjust den här typen av tilltag, i mina öron blev det lite gapigt i längden. Sedan är det här som alltid en fråga om tycke och smak, men i min bok känns det oftast inte nödvändigt att ta till de uppenbart grovhuggna känslouttrycken för att få fram kärnan i ett visst sinnestillstånd.

En mjukare sida

Samtidigt är det förstås så att Wainwright pendlade mellan ovanämnda och mer subtila uttryck. Sådant som Traveller, om en vän som tynat bort i cancer och Love Will Be Born var exempel på en mjukare, men ändå minst lika känsloladdad sida av henne. Det betyder inte att sältan hamnat på undantag, bara att den fått en annan inramning.

Personligen hade jag gärna sett mer av den sidan hos Wainwright denna kväll. Likaså hade det varit roligt om sångerskan låtit den humor som bubblade i mellansnacket fått ta lite plats i det framtida låtskrivandet också. Denna show visade trots allt inte bara upp sångerkans musikaliska bredd, utan även en berättarglädje och slagkraftigt dräpande repliker i kommunikationen med publiken.

Alltjämt förbannad

Ja, också berättade Wainwright att hon fortfarande är förbannad. På vad framgick inte, men nerviga paradnumret Bloody Mother Fucking Asshole tillägnades som bekant farsgubben Loudon en gång i tiden. Möjligen är han förlåten nu, men den svåra skilsmässa hon nämnde i förbigående antyder att det måhända är ex-maken som är föremål för ilskan i dagens läge.

Fast med detta sagt, den egna publiken hyser hon inget annat än värme och tacksamhet för, det var hur uppenbart som helst denna intima lördagsspelning.

skriven 2017-07-02

Skriv ut sidan

Våra vänner