SWEDEN ROCK 2017, dag 4 (lördagen den 10 juni) med bland andra THUNDER, MOTVIND, SWEDEN ROCK SYMPHONY ORCHESTRA, DARE, SAXON och TREAT

Ännu en gång tvingas man motvilligt konstatera det uppenbara; alla goda ting har sin ände. Så även Sweden Rock. Men tillställningen gick i alla fall ut med flaggan i topp i och med att In Flames fått äran att avsluta årets upplaga på Festivalscenen. För andra gången dessutom, men det spelar ingen roll. Alljämt hörs röster som hävdar att Göteborgarna inte är några fullvärdiga headliners.

Annars var utan tvekan det projekt som gick under namnet Sweden Symphony Ochestra dagens mest sensationella inslag. Jag menar, vem kunde någonsin tro att en symfoniorkester skulle äntra scenen på Sweden Rock för att avhandla hårdrocksklassiker i storskalig lyxig musikalisk kostym? Inte många, kan jag tänka. Men konceptet blev påtaglig verklighet i lördags när den fyrtioåtta man starka orkestern i sällskap med svenska Freak Kitchen och ett gäng namnkunniga vokalister tillsammans tog tjuren vid hornen och svarade för SRF kanske mest otippade inslag någonsin.

Innan dess hade Thunder levererat ett balsamerande set bluesdoftande melodic rock i den tidiga eftermiddagssolen. Gammalt material, typ grooviga I Love You More than Rock `n roll och snyggt stämsångspräglade Resurrection Day och nytt material från årets utgåva Rip It Up, typ Right From the Start. Britterna gjorde utan tvekan ett oväntat gott intryck. Vi talar känsla och professionalism i skön allians, helt enkelt

Förnekande proggare, punk och domedag

Strax därefter hann din hårt arbetande skribent precis närvara i Rockklassikertältet lagom till ett trumsolo och en sista sång med svenska Motvind. Och bara, så ni vet; detta gamla proggstämplade gäng är tvärtemot den gängse (miss)uppfattningen inte affischnamn för den dammiga vänsterrörelsen,. De är ett rockband, rätt och slätt. En brasklapp utdelad i sista momangen av bandet själv i samband med avskedet från scenen, för övrigt.

Sedan blev det trevlig punk med Sator och domedagsmässande från Candlemass på en och samma gång. Fast givetvis från två helt skilda scener. Både i väsensskild bemärkelse och bokstavligt talat.

Rockande sensationell symfoniorkester

Men nog om detta, det har blivi dags att till återgå till något väsentligare, närmare bestämt den helt unika Sweden Rock Symphony Orchestra. Precis som namnet antyder handlade det hårdrockslåtar backad av en symfoniorkester, och naturligtvis hade arrangören fått idel kändisar, däribland Joe Lynn Turner, Tarja Turunen och Nazarets till synes väldigt fragile Dan McCafferty att ställa upp. Sistnämnde gjorde en rosslig version av Love Hurts medan Joacim Cans drog till med det egna bandets Last Man Standing. Sedan kan alla som tror att Turner gjorde några Rainbowklassiker räcka upp handen.

Lite förutsägbart, kanske den kritiske tyckr det var när frontpersonerna sjöng sina egna sånger, men eftersom konceptet var hugget i sten är kritiken rätt meningslös Fast mot slutet blev det i alla fall klang och jubel när alla vokalisterna samtidigt gick upp på scenen och avverkade en Thunderstruck med förenade krafter. Pampigt, pompöst, flott, häftigt coolt och lyxigt svängigt är adjektiv som skulle kunna användas för att sammanfatta projektet som helhet i min bok. Men så brukar jag också vara såld på den här typen av cross over mellan klassiskt och modernt.

Keltiskt smekande och starka Europeutmanare

Som bekant fick Dare hoppa in på kort notis när Kansas skrämdes bort av terroristhotet, och ställde in hela sin Europaturné. Trist förstås, men Dare med före detta Thin Lizzykeyboardisten Darren Wharton i spetsen utgjorde förstås ett alldeles utmärkt substitur. För personligen är jag ogenerat svag för britternas smekande AOR med keltisk touch och inte sällan naturromantiska lyrik.

Mer melodisk rock blev det när Treat intog 4Sound Stage scenen på den sena nattkröken. De hade fått den otacksamma uppgiften att avsluta på 4Sound Stage samtidigt som In Flames stegade upp på Festivalscenen. Å andra sidan såg det ut att vara en hel del likt yours truly som gärna valde bort Göeeborgarna för att istället avnjuta en dos kvalitetsstämplad hair metal modell Europes åttiotal av klassiskt svenskt snitt.

Stockholmarna fick dock dessvärre aldrig det där stora internationella genombrottet då det begav sig, men lyckligtvis har de fått något av en revanch i mindre skala på senare år. Vilket är förståeligt, giget på 4Soundscenen uppvisade ett gäng som uppenbarligen fått tillbaka spelglädjen och inspirationen på äldre dagar. Det var nämligen ett entusiastiskt gäng som ställde sig på scen i lösrdags, många mer eller mindre stora leenden kunde synas under det sjuttiofem minuet långa giget,. Samtidigt påmindes man om bandets starka sångkatalog. Setlistan innehöll idel örhängen både från de hårfagra ungdomsåren och från 10-talets comebackverk Coup de Grace och färska Ghost of Graceland.

Det fina lätt mollartade titelspåret från sistnämnda fick inleda, och sedan kom de inte sällan skamlöst catchy dängorna som på ett pärlband, inklusive World of Promises, Roar, Get You on the Run och Skies of Mongolia

Vi talar uppdaterad åttiotalspartaj met klass, således. Sedan kunde självklart en tydlig mognad skönjas överlag, men till skillnad från generationskamraterna i Europe förnekar de inte sitt förflutna, utan bejakar det snarare. Något jag faktiskt både applåderar och saluterar.

Saxon och Rival Sons levererade

Också var Saxon tillbaka. Igen, får man väl säga. I Motorheads frånvaro ter sig britterna alltmer som festivalens nya husband. Och precis som när Lemmy och hans kumpaner står på scen är det som serveras tämligen givet. What you see is what you get, som det heter, vilket är gott nog. Saxon brukar leverera (metal)godset, och gjorde det den här gången också. Bif Byford ledde sina mannar till en ny seger via stapelvaror som Crusader och Denim and Leather, sångaren har därtill ännu vid sextiosex års ålder både inlevelsen och det dramatiska darret på rösten på hög nivå kvar. Imponerande, minst sagt.

Vad mer denna sista dag? Jo, Rival Sons gjorde ännu ett vad jag förstår starkt framträdande medan In Flames avslutade övningarna på Festivalscenen. Självklart professionella, skoningslösa och elakt energiska tedde sig göteborgarna i vanlig ordning vid en kortare anblick innan hemfärd till det tillfälliga boendet, men något annat hade jag väl i sanningens namn inte förväntat mig. Det finns en anledning till att de mer eller mindre toppar de internationalla festivalernas affischer nuförtiden.

Foto: Michael Lindström

Setlist

skriven 2017-06-11

Skriv ut sidan

Våra vänner