SWEDEN ROCK 2017, dag 3 (fredagen den 9 juni) med bland andra PRIMAL FEAR, KIX, THE DEAD DAISIES, RATT, LITTLE STEVEN & THE DICIPLES OF SOULS och SCORPIONS

Legendariska Scorpions med nyförvärvet Mikkey Dee på trummor må ha varit headliner denna dag, men de får ursäkta, landsmännen i Running Wild, som endast hade framträtt en gång på SRF hittills – och det var så tidigt som 2001 – får nog räknas som dagens mest respektingivande bokning. De piratrockande tyskarna är sparsamma med framträdandena och kan dessutom skryta med att ha sålt hela arton miljoner album genom åren, så här hade även den vane SRF-besökaren ett namn som inte skådats tidigare att kolla in.

En annan fin skalp bokarna lyckats få till Norje denna överraskande soliga fredag var Little Steven alias Steven Van Zandt, gitarrist i Bruce Springsteens E-Street Band. Liksom kollegorna i The Brandos tillhörde Little Steven de programenligt fåtaliga udda namn som brukar falla utanför de gängse ramarna på festivalen.

Fast mannen som gav skurkärringslooken ett ansikte bjöd för all del på en flott show, fattas bara annat. Femmannaband plus lika många blåsere och tre galanta körtjejer. Vi talar både lyxigt och på sitt sätt mäktigt, men jag är inte helt säker på att den stora majoriteten i publiken frälstes trots E-Streedoftande dängor, typ I´m Comin´ Home och en fet bluesmacka, som Blues is My Business.

Tysk metaldynamit både morgon och kväll

Fast dagens musikfest inleddes som sig bör långt tidigare. Redan vid tolvtiden stod Primal Fear på Rock Stage, och förkunnade det uppenbara, att de tror på metal. Power metal för att vara exakt. Sällskapet skulle också ganska sanningsenligt kunna påpeka att de är något tyngre än sina landsmän i band, typ Freedom Call, Gamma Ray och Helloween. Fast oavsett vilket, ett pålitligt gig i denna tyska skola fick man sig hur som helst till livs.

De tyska färgerna försvarades för övrigt in i det sista eftersom piratmetalorienterade Running Wild fått äran att sätta punkt för denna tredje dag. Hur detta uppdrag utfördes ska dock låtas vara osagt eftersom natten på festivalområdet för undertecknad avslutades efter endast några låtar in i setlistan. Fast öppningen tedde sig för all del rutinerat kvalitetsmärkt.

Hårfager Los Anglesstleaze rockade

För övrigt kunde en tunn röd linje präglad av åttiotalets hårfagra Los Angelesscen skönjas denna dag. Först ut var Kix, som tro det eller ej begick Sverigepremiär efter sisådär trettio års existens på Rock Stage. Här hängde mycket på den spattige sångaren med den gälla rösten, Steve Whiteman. Denne visade sig vara en riktig showman, som snabbt fick publiken på sin sida med sitt skojfriska mellansnack som i viss mån landade i sexuellla anspelningar utan att för den sakens skull hamna helt i Steel Pantherland.

Musiken då? Tja, setlistan innehöll onekligen en del catchy bitar, typ Midnite Dynamite, Cold Shower med tllhörande skönt munskpelsinpass och paradnumret Blow My Fuse, så summa summarum framstod detta som ett glasklart utropstecken denna eftermiddag.

De musikaliska kusinerna i Ratt framstod för övrigt i minst lika god dager som Kix. Något jag i sanningens namn inte förväntat mig, för övrigt. Ändå stod det rätt omgående klart att kvintetten är inne i en god period för närvarande. Tajta, fokuserade och till och med harmoniska är de adjektiv som först poppar upp i huvudet. Gänget på scen kändes hungriga och verkade vilja leverera godset på ett så värdigt, underhållande och vitalt sätt som möjligt, och publiken var med på noterna. Det var med andra ord bara hur logiskt som helst att sångaren Stephen Pearcy lade upp ett stort varggrin lite drygt halvvägs in i giget.

Det sämsta man kan säga är att bandet körde på säkerhet. Det var nämligen hitsen rakt upp och ner Pearcy och hans mannar levererade, däribland sådant som Lack of Communication, riffiga Back for More och givetvis Round and Round som alldeles givet extranummer. Förutsägbart? Absolut, men i fallet Ratt är det väl å andra sidan vad den sleazigt over the toporienterade musikdoktorn ordinerar. Obskyra spår från senaste albumet Infestation lär inte alls ha adderat till den goda stämningen i alls samma utsträckning. Om man säger så.

Motley Crues ex-sångare i supergrupp

Supergruppen The Dead Daisies huserar i samma musikaliska regioner som de två sistnämnda banden, men håller väl i ärlighetens namn också på att fjärma sig ifrån de band medlemmarna en gång i tiden slog igenom i. Lite tyngre och ruffigare än de gängse Sunset Stripbanden tedde kvartetten sig i alla fall. Det framgick i alla fall ganska tydligt att de från dag ett haft ambitionen att karva ut en ny identitet av tidlöst snitt, något alster som Long Way to Go och fotbollsrefrängen Make Some Noise utgjorde tydliga bevis på

Vad mer? Jo, frontmannen John Corabi ser mer och mer ut som en vildvuxen version av Rob Zombie för varje dag, vilket inte vill säga lite. Tala om totalt förändrad look sedan de jämförelsevis välkammade åren i Motley Crue.

Little Steven en udda fågel

Välkammad har aldrig Little Steven varit. Av förklarliga skäl. Mannen gav tidigt skurkärringslooken ett ansikte, och har alltsedan dess förblivit vid sin läst utseendemässigt. Att boka Springsteens högra hand till Sweden Rock kan dock inte betraktas som något annat än tämligen radikalt. Rock i E-Street Bands och soulrockens anda tillhör liksom knappast vare sig receptet eller stapelvarorna där.

Fast det ska förstås inte stickas under stol med att ”Lille Steven” hade en flott show på lager. Ett svängigt femmannaband, lika många blåsare och tre galanta röststarka damer i klatchiga färger backade honom på bästa sätt. Detta gäng bidrog alla till att göra tillställningen till ett varmhjärtat party med skön soulfire, för att nu citera titelspåret från det alldeles färska albumet

Scorpions nytänt av Mikkey Dee

Men vi avslutar denna rapport där vi inledde den, nämligen med Scorpions. Drygt ett halvsekel in i karriären har hårdrockslegendarerna fått en ny energiboost i form av Mikkey Dee. Ett märkbart driv har tillkommit i rytmsektionen, vilket giget denna sena afton utgjorde ett påtagligt bevis på. Också i övrigt uppvisade bandet god form även om Klaus Meine i alla fall inledningsvis hade en aning svårt att överrösta musiken på grund av en på tok för låg mixning i ljudbilden.

För precis som i fallet Aerosmith dagen var det här en gedigen show där rollen som superstjärnor bekräftades utan att för den saken skull nå den allra högsta höjden. Vi talar självklart starkt utan att vara fantastiskt, helt enkelt. Scorpionsgubbsen verkade dock vara både mer tända och ha betydligt roligare än Steven Tyler och gänget samtidigt som låtlistan täckte in karriären på ett vettigare och mer publikvänligt sätt.

En väl mixad låtlista av gammalt och nytt

Som ett tecken på att kvintetten vill visa att de alltjämt är relevanta hade fyra spår från senaste albumet Return to Forever plockats med. Och gärna för mig, det är ett – skulle jag vilja påstå – underskattat verk, något Inledande rockern Going Out With a Bang fungerade som en tydlig bekräftelse på. Likaså stod tillbakablicken We Built This House ut som ett synnerligen catchy bidrag till FM-genren. På andra sidan spektrat fanns i sin tur ett sjuttiotalsmedley med sällan spelade saker som Top of the Bill och Steamrock Fever. Ett köttben avsett för de riktigt gamla fansen, får man förmoda.

För övrigt bjöds man dock som sig bör endast på idel anthems. Blackout var ett, Big City Lights ett annat, och allra sist avhandlades självklart en inspirerad Rock You Like A Hurricane för fansen att gå bananas till. Och låt oss för all del inte glömma balladerna med samma klassikerstatus. Ingen Scorpionskonsert är fullständig utan Wind of Change, Still Loving You och för den delen Send Me an Angel, det går liksom inte att komma ifrån. Sedan må den kompromisslöse hardcorerockaren svära över detta faktum, men för egen del smälter jag direkt varje gång respektive intro tonar fram, och fredagens tillfälle utgjorde inget undantag i detta avseende.

Foto: Michael Lindström

Setlist

2017-06-10

Skriv ut sidan

Våra vänner