DJÄVULENS JUNGFRU (Tulen morsian)

Regi: Saara Cantell
I rollerna: Tuulia Eloranta, Lauri Tanskanen, Claes Malmberg, Magnus Krepper, Kaija Pakarinen, Elin Pettersdottir, Johanna Af Schulten, Maria Sid, Pirkko Hämäläinen, Antti Reini

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-05-12

Säkert framstår de hårresande häxprocesserna på 1600-talet som något av sci-fi för den som inte fördjupat sej i vår historiebok och om man gjort det hoppat över de svarta bladen. Om man nu skall dra en parallell till modern tid så får man gå till nasse-tiden i Tyskland eller det kalla krigets Sovjet. Föll inte grannen i smaken viskade man i rätt öron att han hört honom säga att Hitler var en misslyckad ex-korpral eller att Kreml var Moskvas soptipp. Sibirien eller fångläger var kanske ändå att föredra framför att bli bränd på bål som de påstådda häxorna fick göra när den ena vansinniga vittnesbörden efter den andra köptes av domare och prästerskap. För domaren handlade det om att gå regeringens ärenden och för prästerskapet att uppehålla sin auktoritet och privilegier.

Om dessa händelser koncentrerade till Åland 1666 handlar detta välspelade drama som onekligen sätter sin prägel på vårt förflutna och det faktum att varje tid har sina mörka fläckar som inte går att försvara men är väl värda att förklara för sin eftervärld. Anna (Tuulia Eloranta) är en sextonårig flicka med aptit på livet som växer upp med byns kloka gumma som fostermor. Av henne får hon lära sej vad man kan använda växter och örter till i medicinskt syfte plus att hon får lära sej läsa. Dessa egenskaper blir framledes en tillgång men nu i mörkrets tidevarv blir det ett sänke när häradshövding Psilander (Magnus Krepper) kommer till byn för att rädda den undan mörkrets makter eller häxor och trolltyg i klartext. Som jag skrev i inledningen är denna vidskepelse inte bara av ondo i sej själv utan också som redskap att eliminera oönskad omgivning. När Anna förälskar sej i en gift man tar hon själv detta vapen i sin hand för att få bort hustrun.

Filmen är ibland lite hafsig i fotot och kameran tappar fokus på det aktuella skeendet men det uppvägs av det genomgående välspelande persongalleriet. Tuula Eloranta älskas av kameran och Magnus Krepper är stramt auktoritär och övertygande som häradshövding. Jag har aldrig tillhört Clas Malmbergs fanklubb i hans egenskap av komiker men här är han bra, ja riktigt bra till och med som plufsig horbock till präst som rider högt på sin skenheliga attityd. Prästerskapets roll i vår historia tål säkert inte att läggas under lupp och Malmberg gör rollen till ett klart flöte för dramaturgins helhet. En högst sevärd och tillika lärorik film om vår ofta nattsvarta historia.

skriven 2017-05-10

Skriv ut sidan

Våra vänner