ECLIPSE, Monumentum (Frontiers)

Åttiotalsrocken lever, och det beror till stor del på att svenska band levererar högkvalitativa produkter i en närmast outsinlig ström. Combos som Art Nation, H.E.A.T, Poodles och Work of Art tillhör toppskiktet. Samt icke att förglömma förra årets Melodifestivaldeltagare Eclipse förstås. Monumentum är kvartettens själtte album sedan debuten The Truth and a Little More såg dagens ljus 2001, och de fortsätter hålla flaggan högt.

Det om något utgör detta verk en tydlig bekräftelse på. Så länge jag kan minnas har Stockholmarna levererat nästan osannolikt starka alster, och någonstans har man väl börjat fundera över om kreativiteten ändå inte ska börja sina på något stadium. Men icke, Monumentum är närmast lysande i sin genre. Vi talar melodic rock någonstans mellan AOR och hårdrock, och helheten är överlag så catchy och energisk att man nästan baxnar.

Inledande låttrion Vertigo, Never Look Back och Killing Me anger tonen. Därefter bara fortsätter essen komma, och nästan allihopa är up temposaker. Enda balladen Hurt ter sig dock precis lika stark som förväntat. Tro mig, 1985 hade den varit en topp-5 hit på Billboardlistan.

Som helhet är produktionen på välbekant sätt nyanserat snygg utan att vara det minsta överlastad och Erik Mårtenssons sång lika självklart gedigen som balsamerande kraftull. Trots denna perfektionism präglas det här emellertid ändå av en slags nervig livekänsla, som adderar ytterligare value for money.

Eclipse fortsätter övertyga, således. Synd bara att inte fler fått upp ögonen för dem. Det vore de värda. Fansen de har må för all del vara trogna, men de är på långa väga så många som bandet förtjänat.

skriven 2017-05-02

Skriv ut sidan

Våra vänner