WHITNEY ROSE, Folk å Rock, Malmö den 25 april 2017

Det där med kategorisering kan vara svårt ibland. Whitney Rose beskriver sina alster som vintage-pop-infused-neo-traditional country. Vad det nu är, kan man fråga sig. Men den som funderar över formuleringen och anstränger de små grå ett mindre antal sekunder kan säkert komma fram till en vettig slutledning som stämmer. För det är klart att den trettioåriga kanadensiskan gör nyteraditionell country med snegligar mot sextiotalets flickpop.

För den framkantsängslige framstår naturligtvis detta som mycket hippare än country med Nashvilleursprung oavsett sound. En trevlig kombination byggstenar tycker dock även jag att detta är, och sångerskan förvaltade också mycket riktigt dessa gamla traditioner med icke oäven känsla. Öppningen med My First Rodeo satte tonen. Vi talar retrocountry med stark popmelodi och tjusigt instrumentalparti, signerat gitarristen William Meadows.

Sådant som Chivalry is Dead, Daisies in Our Eyes och lätt honkytonkdoftande Bluebonnets for My Baby följde i dess spår, och det framgick föga förvånande rätt tydligt att Rose fått den här musikaliska dieten med modersmjölken. Och låt oss för all del inte heller glömma balladerna. Vemodiga Looking Back on Luckenback och The Last Party med sina sorgsna gråta i ölenkvaliteter pockade på och rörde känslosträngarna med både klass och elegans. Samtidigt kunde man konstatera att trion bakom sångerskan med tidigare nämnde William Meadows i spetsen adderade inte så lite nyans och färgrikedom till helheten.

Det fanns således en hel del att glädja sig åt denna afton. Emellertid hade tillställningen sina brister, och alltihopa hade sitt ursprung i fröken Rose vokala resurser. Så länge hon höll den på en bokstavligt talat låg och normal nivå fungerade det närmast fullt ut både vad gäller nyanser, fraseringar och det personliga tilltalet. Men de gånger hon skulle gå upp i tonläget, och skapa ett mer högljutt drama och klimax i sångerna brast det onekligen, och lustigt nog var det nästan uteslutande coverlåtarna som tog stryk i detta avseende. Elvis Suspicious Minds, Tammy Wynettes – i alla fall textmässigt – nattståndna Stand By Your Man och inte minst Lesley Gores You Don´t Own Me har sett bättre dagar om man säger så. Sedan vore det kanske synd att säga att trettioåringen slaktade dessa klassiker, men det är knappast någon överdrift att hävda att de tedde sig gapiga på ett sätt som drog ner intrycket på ett märkbart sätt.

I detta avseende fanns det alltså definitivt utrymme för förbättringar, men även solen har sina fläckar, så om hon bara lär sig hushålla med (röst)resurserna och nyansera dem en aning ska det nog bli bättre. Det ser jag faktiskt fram emot. För överlag var det här en både charmig och upplyftande tillställning på ett inte alldeles vanligt (country)sätt.

skriven 2017-04-26

Skriv ut sidan