VENICE , Amager Bio, Köpenhamn den 24 april 2017

Kalifornienbaserade familjeföretaget Lennons combo Venice består av fyra garvade musiker med meriter från samarbeten med känt folk som Jackson Browne, Don Henley, Stevie Nicks och Bruce Springsteen. Också har de körat på Roger Waters turné med The Wall. På egen hand för de en betydligt mer undanskymd tillvaro, men givetvis låter de utmärkt, fattas bara annat, herrarna är ju trots allt ett sällskap med så mycket erfarenhet och meriter på sitt CV att den gamla tidens beteckning studiegrupp ligger nära till hands. Etiketten är dock samtidigt både märklig och direkt missvisande då kvartetten liksom – låt säga – Toto alltid varit mycket ute i livesvängen.

Fast en välbevarad hemlighet är de hur som helst. Utom för en hyggligt stor hardcorekrets det vill säga. På trevliga Amager Bio hade kring trehundra själar samlats mestadels sittandes för att avnjuta ett koncentrat av bandets vid det här laget tämligen omfångsrika katalog. Här tål det också att påpekas att ingen rättrogen fan lär ha gått hem besviken. Folket kommer trots allt för att kvartetten är (över)goda musiker. Men också för att de är fantastiska på stämsång. Helheten gav också helt programenligt associationer till gamla trotjänare typ America, Crosby, Stills & Nash och i viss mån Fleetwood Mac. Sådant som självbiografiska Sunrise (August of `69) och luftiga Doesn´t Get Any Better than This utgjorde välljudande exempel på detta.

Andra givna namn som poppade upp i huvudet under kvällens lopp till var folk som Chicago, Kenny Loggins och Michael McDonald. I alla fall stilmässigt, om än inte ur röstsynpunkt. Att soundet är slickat med Venice på scen behöver alltså knappast påpekas, och på något sätt är det bara logiskt att ett band som Steely Dan är en stor inspirationskälla. Att kvällens cover på kollegornas Home at Last var av det finessrikt tjusiga slaget överraskade knappast om man säger så. Det doftade inte sällan westcoast om det hela, som i svängiga A Dance By the River eller grooviga baktaktspräglade Hibernate.

Sedan ska villigt erkännas att det bandet har en vuxenpopådra som inte går av för hackor. The Man You Think I Am var kanske det tydligaste exemplet på detta. Å andra sidan; vem med minsta kunnande om denna combo var förvånad? Få om ens någon, skulle jag tro. Det här är liksom ett band som kan göra det mesta oklanderligt, inklusive en god You Can´t Always Get What You Want och en dito Kiss. Sistnämnda två nummer fick avsluta tillställningen, och visst är jag säker på att både “De rullande stenarna” och Prince hade gett godkänt åt dessa tolkningar. Åtminstone rent hantverksmässigt. Dock kan jag tycka att det vilar ett visst nått av profillöshet över bandet, som ligger dem i fatet. Vid enstaka tillfällen ligger de till och med farligt nära att dofta glorifierat coverband av lyxkaraktär. Synd på så rara ärtor, får man väl säga. För på samma gång finns det talang i överflöd i sällskapet som borde rendera dem en betydligt större publik än vad som är fallet.

skriven 2017-04-25

Skriv ut sidan

Våra vänner