LA OREJA DE VAN GOGH, Auditorio Parque Fofó, Murcia den 21 april 2017

De är megastjärnor i större delen av den spansktalande världen och även om populariteten har falnat en del på senare år har de tangerat närmast nationalklenodstatus på den spanska hemmaplanen. Namnet är La Oreja de Van Gogh, eller Van Goghs öra på svenska. Fast det betyder förstås inte ett dugg på resten av planeten. Åtskilliga hits och åtta miljoner sålda album genom åren må vara ett imponerande bevis på populariteten, men i större delen av västerlandet är det engelska och möjligen det egna språket på respektive marknad som räknas

Få minns idag latinovågen strax efter millenieskiftet då spanskspråkiga namn som Marc Anthony, Jennifer Lopez, Ricky Martin och Shakira plötsligt slog hårt och lyckades cross over på den vanliga popmarknaden. Å andra sidan var den aldrig särskilt vänlig mot spanskan, artisterna sjöng ju till större del på engelska som alla andra för att komma in i den anglofila popvärmen. Samtidigt vägrade radiostatonerna spela dem om de försökte sig på att sjunga på modersmålet.. Inte konstigt att alltihopa dog ut på ett tidigt stadium.

Värt att notera är också att det i stort sett bara var latinoartiter som skördade några internationella framgångar att tala om. De från Spanien förblev lokala storheter eller i bästa fall internationella namn med hela Sydamerika som arbetsfält också. Som La Oreja de Van Gogh. Kvintetten bildades 1996, slog igenom två år senare med debuten Dile al Sol, och fortsatte därefter klättra på karriärstegen knappt tio år till. Därefter hoppade karismatiska sångerskan Amaia Montero av och ersattes av Leire Martinez, som först hade visat upp sig i spanska versionen av X-Factor.

Därmed är vi framme vid nutid. Vid det här laget har Martinez varit medlem lika länge som Montero var, och vad ska man säga mer än att karriärhjulen fortsätter rulla på. Bara inte lika snabbt som med den sistnämnda bakom micken. Detta gig bekräftade för övrigt denna poäng. Framträdandet dröp av entusiasmerande inspirerad professionalism, men bandet hade “bara” ett par tusen åskådare framför sig.

Men valuta för den förvånansvärt billiga pengen blev det likväl. I ganska exakt etthundratrettio minuter levererades luftigt smäcker pop av bästa välarrangerade märke där i stort sett varje nummer doftade tidlös hit vare sig det hade singelstatus eller inte. Opretentiöst tjusigt och medryckande, skulle man kunna beteckna det hela som, och därtill överlag förbannat bra utan att överdriva det minsta.

Samtidigt kunde man konstatera att hela åtta av tolv spår från senaste albumet – förra årets El planeta imaginario – avverkades. Dessa smälte väl in med de tidiga hitsen, och sådent som inledande Estoy contigo och fina balladen Esa chica i opluggad tappning påminde en om att bandet knappast tappat något låtmässigt på att Montero försvunnit från det kreativa teamet.

Totalt hälften av gigets mastiga setlista var för övrigt hämtad från eran med Martinez i centrum, så ingen kan direkt hävda att bandet förlitar sig på enbart gamla meriter. Istället blandar och ger de från den drygt tjugo år l långa karriären. Med framgång skulle jag vilja säga. Tidiga klassiker, typ Paris, smekande Rosas och avslutande allsångsmonstret Puedes contar conmigo flöt denna sena afton samman med nya ess, typ El ultimo vais och Dia cero, två alster som fortsätter i bandets närmast skamlöst catchy poptradition.

Mer känsloldaddat än i No vales más que yo blev det dock aldrig. Här steg Leire Martinez in sin mest sårbara roll, och satte sin personliga stämpel på materialet fullt ut. Annars är själva bandet dock alltid större än dess sångerska i La Oreja de Van Goghs värld. Vokalissan kan ange tonen, men det är alltid kvartetten bakom med diskret finessrike gitarristen Pablo Benegas och energiskt svängige keyboardisten Xabi San Martin i spetsen som ser till att kursen hålls på den förvisso hyfsat breda, men ändå inslagna vägen.

Bandet från rån Donostia-San Sebastián andas helt enkelt pop med melodiska kvaliteter in absurdum, lyrik med – vad jag förstår – tydliga poetiska kvaliteter och har tillika en sångerska som kan leverera orden på det mest övertygande smeksamma och nyanserade sätt. Allt detta fick man ett övertygande kvitto på denna kväll. Faktum är att kvintetten till och med överträffade förväntningarna, och handen på hjärtat; hur ofta kan man egentligen hävda något sådant. Lysande, var ordet.

skriven 2017-04-22

Skriv ut sidan

Våra vänner