NELLY FURTADO, The Ride (Nelstar Music)

Tänk vad tiden går. Det är faktiskt svårt att tänka sig att det var redan 2000 som Nelly Furtado släppte sin debut Whoa Nelly!. Då det begav sig var framgången omedelbar, förstlingsverket, uppföljaren, folkinfluerade Folklore och Timbalandproducerade Loose sålde i hisnande tjugofyra miljoner exemplar. Those were the days, skulle man kunna säga. Därefter har karriären rullat på utan att någonsin varit i närheten av att tangera de tidiga årens framgångar.

Precis som alla andra har förstås Furtado drabbats av piratvågens grymma härjningar, men om nu sanningen ska fram är det inte bara den som ligger bakom den nedåtgående trenden. Att följa upp Loose med ett spanskspråkigt album var till exempel säkert inte det bästa hon kunde göra, och om nu nya albumet The Ride är någon indikation är den portugisbördiga kanadensiskan långt ifrån formtoppen.

Det här ter sig nämligen som en tämligen ojämn och småtrist skapelse med alldeles för få höjdpunkter. Sådant som inledande Cold Hard Truth med sin avskalade ljudbild, tunga beats och svaga melodi sätter i viss mån tonen för helheten, och det är inte direkt rolig. Samma sak gäller för Paris Sun, en likaledes beatorienterad funky sak med enerverande visselljud som adderad stämningshöjare. Flatline i sin tur följer i nämnda alsters spår, och är väl inte riktigt lika misslyckad, men den utgör samtidigt inte något att direkt skriva hem om.

Ändå finns här en del ljuspunkter, trots allt. Som balladartade Carnival Games och stötiga popdängan Palaces. Fast med detta sagt; The Ride lever knappast upp till förväntningarna, rent låtmässigt. Samtidigt hade jag önskat en betydligt mindre maskinmässig produktion, som hade kunnat smeka Furtados varma röst medhårs istället för att som nu till stor del bara adder tungfotad kyla. En helomvädning tillbaka till de rötter som förevisades på tidiga Folklore hade närmast tett sig som en välsignelse på nästa släpp.

skriven 2017-04-14

Skriv ut sidan

Våra vänner