BOB DYLAN, Sparbanken Skåne Arena, Lund den 9 april 2017

Sedan min förra liveupplevelse med Bob Dylan på Malmö Live för nästan på dagen ett och ett halv år sedan har han som bekant både hunnit få Nobelpriset och orsaka debatt och rabalder. För egen del vågar jag mig på att svära i kyrkan och hävda att det var smått märkligt – för att nu uttrycka det milt – att Dylan fick priset när traditionella mäkta rosade författare av rang som Joyce Carol Oates och Philip Roth inte hunnit få den stora äran än.

Fast hur man än ser på det var förstås tillkännagivandet av Nobels litteraturpris ifråga en sensation av Guds nåde. Men för Dylans handfasta konstnärsskap tycks det föga förvånande vara business as usual. På Lundaarenan var legenden lika snål med mellansnacket som vanligt och den som till äventyrs förväntade sig en kommentar om utmärkelsen ifråga fick gå hem besviken. För att vara mer precis sade mannen inte ett ord. Istället lät han precis som klyschan säger musiken sköta snacket. Fullt ut. Detta gjorde han för övrigt bättre än förväntat. Amerikanen verkade inspirerad, och gjorde med till synes avslappnat fokus och vilja allt han kunde för att göra sin setlista rättvisa.

Inledande Things Have Changed visade vägen. Det svänger katten, frestades man att utbrista. Men detta utgjorde bara begynnelsen på ett gig som faktiskt överträffade den ovannämnda tillställningen på Malmö Live 2015. Bland övriga höjdpunkter märktes mörka Pay in Blood, folkrockiga Duquesne Whistle, en suggestiv version av Love Sick och jazzigt uppspelta Spirit on the Water. Eller varför inte Desolation Road, ett nummer som faktiskt tedde sig närmast poppigt denna afton. I alla fall satt i relation till resten av repertoaren.

Samtidigt kunde man precis som senast både ha och mista tolkningarna av Sinatrasångerna. För ärligt talat hade helheten blivit bättre och jämnare utan dem. Sedan kan jag förstå att Dylan hyser varma känslor för The Great American Songbook, men hans rossliga, tunna och osofistikerade pipa håller helt enkelt inte när han ska agera crooner. Kärleken var således inte besvarad den här gången heller. Särskilt inte vid de tillfällen då falsksången faktiskt blev en realitet, och mer än en tendens. Sedan ska Dylans tillkortakommanden i detta avseende kanske inte överdrivas. Åtminstone inte för legendens hardcorefans, de tycker förmodligen till skillnad från mig att Dylan goes Frankie Boy är hur coolt som helst.

Fast en sak kan måhända både dessa beundrare och jag måhända vara överens om, nämligen att bandet lyfte Dylan, framhävde hans styrkor och fick helheten att te sig bättre än förväntat. Ljudbilden tedde sig i alla fall avsevärt fylligare, mer finessrik och fylld av infall än senast. Fingertoppskänslan bland mannarna rent allmänt var avsevärd, och chefen kunde “bara” flyta med, göra sin grej och lita på att de gjorde bästa möjliga av situationen.

skriven 2017-04-10

Skriv ut sidan