JAMES BLUNT, The Afterlove (Atlantic)

James Blunt lär för alltid vara förknippad med sin oväntade megahit You´re Beautiful, och det tycker jag han kan vara stolt över. Det är med rätta en modern klassiker, som lär överleva tidens tand.

Fast britten har fått mycket kritik också, för någon ohippare finns väl knappast i de ängslande framkantstörstande kretsarna. Således har det florerat mycket hat mot honom också, och detta har han anknutit till i spåret 2005 på nya skivan The Afterlove. I öppningsversen skriver han ”I woke up this morning and realised. All I do is apologize for a song I wrote in 2005. Didn´t come with a warning, but fame is unkind”.

Nu upplever jag inte att Blunt är den som gnäller i onödan, men jag förstår om han blivit ledsen och/eller ilsknat till på nättrollen, och valt att skriva ur sig sin frustration i musikalisk form.

Sedan kan jag tycka att det är trist att fokus alltjämt är på en sång som såg dagens ljus för dussinet år sedan. Det är förvisso sant att inget sångaren någonsin gör lär överträffa denna rent kommersiellt, men den som försöker vara en gnutta objektiv kan snabbt konstatera att mannen faktiskt haft en hel del välförtjänt framgång även efter succén med fullängdardebuten Back to Bedlam.

The Afterlove är Blunts femte album, och får väl sägas vara en respektabel uppföljare till 2013 års föregångare Moon Landing. Sådant som den smygande midtemposaken Bartender, lättflytande uppspelta Someone Singing Along och California är alla potentiella singlar. Samtidigt är denns aångsamling föga förvånande tämligen balladtät, och om jag nu ska gissa tippar jag att antingen pianobaserade Don´t Give Me Those Eyes eller Make Me Better kommer att klättra på hitlistorna vad det lider.

Love Me Better ter sig dock väl som ett märkligt förstaval som singel. Hitkänslan saknas, och en viss snårighet lär göra att de flesta radioproducenter säger pass i slutänden.

Fast summa summarum utgör The Afterlove ändå ännu en gedigen skapelse och ännu ett kvitto på att Blunt är här för att stanna. Och inte mig emot, det finns alldeles för få tidlösa popakter med siktet inställt på en vuxen publik nuförtiden. Just därför ska vi vara rädda om honom.

skriven 2017-04-07

Skriv ut sidan

Våra vänner