SABATON, Stora Vega, Köpenhamn den 21 mars 2017

Det är onekligen lätt att beundra Sabaton. Deras driv, vilja och ambition upphör aldrig att imponera. Under överinseende av chefsdesignern och sångaren Joakim Brodén och hans ständige kumpan, basisten Pär Sundström gör man sitt bästa för att styra in på de större arenorna, och sätta avtryck i metalhistorien på allvar. Nu är de förstås inte där än – tisdagens gig avverkades inför sisådär femtonhundra själar I Vegas stora utsålda sal. Men samtidigt kan ingen påstå annat än att de är på god väg. Förra årets högljudda headlineruppdrag på Sweden Rock var om något ett kvitto på att kvintetten börjat hänga de stora grabbarna i hasorna.

Det ska dock villigt erkännas att Sabaton så här arton år in i karriären knappast överraskar särskilt mycket. De har ett väl inkört recept präglat av en personligt ton i uppspelt power metalskrud, varken mer eller mindre. Ballader är således nästan ett okänt begrepp i Falubandets sångbok, men mot slutet plockades minsann både en keyboard och de akustiska gitarrerna fram i The Final Solution, en mörk historia om Hitlers judeförföljelser. Det hela tedde sig tjusigare än vad somliga kanske tror, och för egen del hade jag gärna hört bandet utforska lite mer av sin mjuka sida.

Å andra sidan, vid närmare eftertanke; kanske inte ändå. Visst, pianosolot var tjusigt och historien är alltid kraftfull, men samtidigt var det rätt uppenbart att det här inte riktigt är bandets grej rent allmänt. I alla fall är det inget som bör prioriteras, för lite kantigt blir det allt när man ska släppa ut de innersta subtila känslorna i full frihet. För subtilitet är som bekant inte det Sabaton satsar på i första hand. Eller i andra, tredje eller femte heller för den delen.

Däremot är de ena riktiga hejare på att leverera catchy metaldängor med feta – dessvärre inspelade – klaviaturmattor om krig på längden och tvären i parti och minut. Inledande Ghost Division utgjorde precis den varudeklaration alla förväntat sig. Programenligt manade Brodén och gänget på styrkorna i salongen med resolut vrålande, modell Hey, hey. Ibland blev det lalligare än andra gånger, som i Blood of Bannockburn och folkanstrukna Swedish Pagans, kvällen till ära maskerad till Danish Pagans. Här talar vi oförställd metalglädje, det var i alla fall inte alls svårt att förstå varför publiken gick bananas.

För egen del föredrar jag dock trots allt när kvintetten presenterar de där taktfast patenterade historierna där pompen och de feta refrängerna regerar på allvar. Som i ödesmättade The Lost Battalion, smattrande Resist and Bite, The Last Stand med tillhörande klassiskt färgat gitarrsolo och paradnumret Carolus Rex. Men att Sabaton gör grovhugget bombastisk metal med ett svettigt energiskt fokus är förstås inget nytt. Krigsfixerad historia har sällan eller aldrig rockat så medryckande som med Dalarnas stoltherer, vilket framgick med all önskvärd tydlighet denna afton. Fast glöm alla tankar på förändring. Det här är ett sällskap som lär förbli vid sin läst ända till det oundviklga slutet långt i framtiden. Deras musikaliska öde är hugget i sten, och det har ju fungerat utmärkt hittills.

skriven 2017-03-22

Skriv ut sidan