Dan Fogelberg – en potentiell Nobelpristagare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I kölvattnet kring kontroversen vad gäller Bob Dylans Nobelpris ombads jag och ett antal kollegor av min långtida uppdragsgivare Skånska Dagbladet att uppmärksamma varsin annan musiker som hade förtjänat priset i fråga, och därtill ge exempel på en Nobelvärdig sång. Mitt val föll på en av sjuttio- och åttiotalets mest framgångsrika låtskrivare Dan Fogelberg och hans Tuscon, Arizona (Gazette).

Jag upptäckte Dan Fogelberg kring 1979. Det var då jag hörde Longer, en av hans absolut största sånger. Vid det laget hade han redan hunnit vara skivproducerande artist i nästan ett decennium, men det var denna ovillkorliga kärlekförklaring som ledde till att det då aktuella albumet Phoenix inhandlades.

Redan vid denna tidpunkt slogs jag av Fogelbergs poetiska ådra och förmåga att fånga de bakomliggande känslorna i sin lyrik, och några år senare släpptes hans magnum opus The Innocent Age. Detta dubbelalbum var ett i många fall självbiografiskt verk, och sånger som The Leader of the Band och Same Old Lang Syne, en vardaglig skildring av ett möte med en gammal kärlek från skoltiden i mataffären vid fullvuxen ålder flera år senare, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

I mina tankar låg det således nära till hands att välja den sistnämnda som ett lysande exempel på Fogelbergs Nobelvärdiga alster, men jag valde till slut ett smått obskyrt spår, Tuscon, Arizona (Gazette) från 1984 års album Windows and Walls. Denna folky midtemposång med latinska antydningar och gradvis förhöjd dramatik i arrangemangen är kanske inte den mest representativa låten i katalogen, men den är ändå på sitt sätt väldigt typisk för hans skapande.

Texten berättar den sorgliga historien om Tony och Mary två uppgivna kantstötta individer, som försöker döva smärtan i varandras sällskap. De har båda ett tragiskt förflutet och ser bara mörker i sin respektive framtid, men för en ögonblick delar de en kokainrusig eufori innan något går snett. Vad är dock förhöjt i dunkel. För Fogelberg berättar inte vad som egentligen hände sina protagonister. Bara att de hittades döda var för sig, Mary dagen därpå vid en “dammig broklaff” och Tony två veckor senare i sin älskade Cheva modell 1960 med en revolver i ena handen.

Fast det kommer förstås ett efterspel också. I sista versen berättas att tidningarna skyllde de tragiska händelserna på drogerna medan grannarna undrande spekulerade i vad som kunde få en “good boy go so bad” innan Fogelberg rundar av med “Well, it might have been the desert heat. It might have been the home he never had”.

Så vem vet vad som egentligen hände? Möjligen sångaren själv. Men han tog svaret med sig i graven eftersom han gick bort i prostatacancer alldeles för tidigt 2007, bara 56 år gammal. Samtidigt råder det ingen tvekan om att han hyste varma känlor för sina karaktärer trots att han lät dem gå en så pass våldsam död till motes. Fast även om nu historien lämnar utrymme för tolkningar går det knappast att komma ifrån att Tuscon, Arizona (Gazette) är en historia som mitt i alla sitt elände, misär och olycksbådande vemod ändå förmedlar en form av romantiskt skimmer som näsrmast ter sig är vackert.

skriven 2016-12-11

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners