AVANTASIA – studiokonceptet som blev ett livemonster

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Med Edguy bidrog Tobias Sammet redan som tonåring till att både vitalisera och popularisera tysk metal på nytt i slutet på nittiotalet, men det är i egenskap av skapare och chefsdesigner av det skivaktuella rockoperaprojektet Avantasia han förverklgat sina mer personliga och ogenerat pampiga fantasier. Sidoprojektet har alltmer fått karaktären av den huvudsakliga gärningen för honom i takt med att arenorna blivit större, försäljingssiffrorna ökat och de kända gästsångarna blivit fler. Att kreatören betecknar utvecklingen som lyckosam är således inte särskilt överraskande.

– Nej, det här bandet har definitivt gjort ett bra jobb för att göra mig lycklig, flinar han. Men jag hade aldrig räknat med det skulle börja leva sitt eget liv. Från början tänkte jag att det får bli de här två skivorna, och sex år senare gjorde jag samma sak igen. Sedan blev jag mutad att headlina på världens största metalfestival, och det kunde jag inte tacka nej till. Då hade jag fått skuldkänslor efteråt.

Tobias förklarar delvis Avantasias långa existens med att han inte känner sig som någon “perfekt teamplayer”. Han vill göra “det som är rätt” utan diskuterande och kompromissande. Att slippa leva upp till andras förväntningar är en befrielse, menar trettioåttaåringen utan att för den sakens skull på något vis peka ut sina ungdomsvänner I Edguy.

– Tack vare det här bandet har jag också fått chansen att arbeta med sångare som Alice Cooper, Klaus Meine (Scorpions) och Dee Snider (Twisted Sister), och det är något alla unga musiker drömmer om. Så jag är välsignad, inget går att jämföra med det.

– Särskilt som du har åkt på turné med många av de här sångarna också?

– Ja, vi klarade att göra Avantasia till något levande utanför studion redan från början, och det var inte så att jag gav Jon Bon Jovi massor av pengar för att ställa upp några gånger, utan vi fick det att funka på en relativt liten budget. Vilket är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig från början.

Dessa första småstapplande steg togs redan 1999, och alltsedan dess har karriären rullat på i oförminskad takt. Tidigare i år släpptes Avantasias sjunde album Ghostlights, ett verk som fortsätter den positiva trenden på alla plan.

– Yeah, jag kan inte klaga. Mottagandet har varit väldigt bra och vi har legat högt på listorna. Det måste jag vara glad över. För det är bra för både turnerandet och karriären om fansen och pressen gillar det jag gör. Men det viktigaste är att jag själv är nöjd. För på längre sikt är det ingen som bryr sig om den dåliga responsen. Om fem år kan det någon tyckte var konstigt eller lät som “sellout” ha blivit en klassiker folk alltid kräver att få höra.

– Hur skulle du vilja beskriva Ghostlights för fans om hängt med ända sedan början?

– Jag skulle be dem lyssna eftersom det är så svårt att beskriva musik. Musikjournalister har ju misslyckats med det i evigheter.
Men jag tycker själv det är ett klassiskt Avantasiaalbum. Det är en mix av rockopera, och löst sammanhållet konceptalbum och samtidigt ett logiskt steg uppåt. Men jag funderade inte så mycket när jag arbetade med musiken. Mycket musik nuförtiden görs vid ett ritbord, men det här var de sånger jag hade i mig just för tillfället.

Tobias är uppenbarligen inte mycket för att framhäva sig själv. För då hade han kunnat berätta att han av av allt att döma oftast har nya alster och diverse inspelningar “i sig”. Meritlistan talar sitt tydliga språk. Sedan 2001 har hela tretton album släppts med Avantasia och Edguy. Ett ansenligt antal som ger en anledning att undra hur länge orken ska finnas kvar.. Särskilt om man betänker att varje släpp följts av långa turnéer också. Fast Tobias själv oroar sig varken för att kreativiteten eller energin ska sina.

– Well, jag tänker faktiskt inte på det där. Men jag älskar musik, och har lyckligtvis aldrig blivit tvingad att göra något av skivbolag eller någon annan. Så så länge jag kan upprätthålla min arbetsetik ska det säkert fungera. Jag menar, det finns folk som arbetar åtta timmar om dagen på ett vanligt jobb, och sedan går till studion. Då vore det väl konstigt om jag inte ska kunna få till två plattor med två band vartannat eller vart tredje år.

– Speciellt som du inte verkar vara så överdrivet intresserad av partyaspekten av rock’n’roll?

– Nej, men jag försöker också njuta av livet- Fast bara till en gräns innan jag börjar må dåligt. Jag är ingen nörd, jag tycker om att ha kul. Så jag kan mycket väl dricka ett par flaskor rött vin till en lång trevlig middag en kväll. Men jag ser ingen poäng i att bli en karikatyr. För jag vet att jag hade blivit sjuk om jag festat en vecka, och då hade konserter fått ställas in och folk hade blivit besvikna. Det hade varit respektlöst. Det här är inte raketforskning, vet du.

skriven 2016-06-03