KILLSWITCH ENGAGE har fått en nygammal start

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Albumaktuella Killswitch Engage är för all del inte det mest kända bandet i den högst diversifierade rörelsen The New Wave of Amaerican Heavy Metal, men de är har definitivt karvat ut en häslosam karriär sedan bildandet 1999. Fyra miljoner sålda album bara i USA och en status som som pålitliga publikdragare världen över säger det mesta i det avseendet. Fast det betyder inte att kvintetten inte haft sina motgångar. Sångaren Jesse Leach drabbades tidigt av en depression, och lämnade sina bandkompisar i sticket via ett e-mail redan 2002. Efter detta svårsmälta avhopp var inte mycket som talade för vare sig Killswitch Engage eller originalsångaren ifråga, men bandet skaffade sig en högst kompetent ersättare medan Leach sökte nya muskaliska utmaningar. Fast gammal kärlek rostar aldrig. Dryga dussinet år efter uppbrottet var han plötsligt tillbaka som frontman hos vännerna där allt började.

– Ja, de hade frågat på på sistone innan dess om jag ville komma tillbaka, men då tyckte jag inte att jag var den rätte för jobbet, förklarar sångaren. Fast när jag hörde att de letade efter ännu en ny kille tänkte jag ”De där kommer aldrig att funka”, så då provsjöng jag precis som alla andra.

Jesse säger att hans återkomst i bandet på något sätt var förutbestämd. För honom handlade om att göra det på rätt sätt andra gången. Det fanns något att bevisa utan att för den sakens skull känna någon särskild press eller att det blev för mycket fokus på det faktum att han var en ”comeback kid”.

– Det var definitivt en bra grej att de andra inte tog in en tredje kille som sångare, men själv kände jag aldrig det som att det var en återgång till gamla tider. Det var väldigt annorlunda jämfört med tidigare.

– Nya albumet Incarnate är den andra som släpps sedan du kom tillbaka 2012. Jag kan tänka mig att du känner dig betydligt mer komfortabel i bandet nu än för fyra år sedan?

– Yeah, absolut. Och det är jag tacksam för. Men så blir det när man turnérar jorden runt och umgås mycket. Dessutom är nya skivan skriven med mig i åtanke, och så var ju inte fallet med den förra, så det är klart att det också spelat in.

Att Jesse är nöjd med det nya verket råder det knappast någon tvekan om. Han säger sig vara exalterad, snarare än nervös över den kommande responsen, och är tämligen övertygad om att folk kommer att reagera positivt. Vad kritikerna sedan tycker är mindre viktigt.

– Ja, det finns trots allt alltid en gräns för hur mycket folk tror på av det som skrivs. Det här är en ärlig och själfull skiva, så våra fans kommer att lyssna på den oavsett vilket. Sedan kommer det alltid att finnas folk som struntar i oss på grund av något de läst. Men det är som det är.

Jesse erkänner gärna att Incarnate är en aning softare än sina föregångare, allt för att ge ge sångerna andningspauser på rätt ställe, menar han. Sångaren säger dock samtidigt att den aggressiva thrashiga sidan alltjämt hålls högt. Summa summarum adderades därmed också en annan känsla till helheten. Få eller inga vill ju ge ut samma skiva mer än en gång, och Killswitch Engage är inget undantag i det avseendet.

– Den här plattan är på sitt sätt unik, men den har på samma gång det där vanliga Killswitch Engagesoundet. Det är bra metalhardcore, helt enkelt.

– Vad säger du om texterna då? Ni har ju rykte om er att vara ganska positiva när det gäller lyriken?

– Vi har helt klart skrivit en hel del positiva sånger genom åren, men den här gången finns det mer balans i texterna. Det har funnits mycket smärta och lidande både i mitt och mina vänners liv, så det har blivit rätt introvert också.

– På tal om elände; när du lämnade bandet 2002 i samband med din deppression måste du ha varit rätt illa däran?

– Yeah, det var tungt. Men jag gick igenom svåra saker, och sedan visste jag inte hur jag skulle hantera det. Jag var ung, och var inte kapabel att lösa problemen, något jag kan nu.

– Vad var vändpunkten?

– Jag tror inte det var något särskilt. Jag gick bara igenom livet och lärde mig förstå mer om mitt mentala tillstånd. Också växte jag upp. Jag lärde mig älska mig själv och ta kontrollen över mina inre demoner.

– Hur ser du på framtiden nu? Tror du bandet kommer att leva så länge att ni får fira ert tjugofemårsjubiléum 2024?

– Jag hoppas i alla fall det. Jag kan inte förutspå framtiden, men bandet är allt jag har. Det är allt jag vill hålla på med. Så så länge jag lever och kan berätta historien kommer jag att fortsätta.

skriven 2016-02-16

print

Våra samarbetspartners