CAROLA och bredden – förbannelse eller välsignelse?

Alla har en åsikt om “kändisen” Carola. Men frågar man vilken svensk som helst vad han eller hon tycker om henne som sångerska, så är alla rörande eniga om att hon är en av landets absolut främsta. Frågan är om det spelar någon roll vilken sorts platta hon gör – hon förblir Carola med hela svenska folket. Den här gången har hon gjort ett modernt popalbum på engelska, “My Show” (Sonet/Universal). Anders Lundquist har träffat henne.

Carola är ett fenomen. Vare sig man menar det som beröm eller en anklagelse tycks alla eniga om att hon befinner sig i en värld för sig. Illvilliga röster gör gällande att lika ofta som en låt lyfter så fort hon öppnar munnen för att sjunga, lika ofta hoppar en groda ut när hon öppnar den för att prata. Detta har knappast gjort henne mer avslappnad i intervjusituationer. Hon har dessutom varit ett av skvallerpressens största villebråd, och sådant förtjänar ingen. Samtidigt kan man inte påstå att hon – med sina val av kavaljerer och umgänge, religiösa vägval och ibland ganska “oinformerade” uttalanden om omvärlden – har gjort det speciellt svårt för dem.

Att hon ibland hamnat i fel händer verkar vara en kombination av usla rådgivare, dåligt omdöme och det faktum att hon ofta velat slippa fatta de stora besluten själv. Många av hennes plattor bär tydligare spår av sina producenter – vare sig de hetat Lasse Holm, Lasse Lindbom eller Maurice och Robin Gibb – än av henne själv. Carola har ofta känts som en röst som liksom bara “hamnat” i en massa olika sammanhang. En andra klassens sångerska hade knappt haft ett skivkontrakt i dag om hon gjort motsvarande stilmässiga lappkast. Ena dagen gör hon en ytterst kvalitativ julskiva med den respekterade och fingertoppskänslige Erik Hillestad och alla pustar ut och konstaterar att Carola äntligen hamnat i ett musikaliskt sällskap värdigt hennes odiskutabla vokala talang. Men lika snabbt sabbar hon allt genom att åka på julturné och försöka hålla huvudet ovanför Sten Nilssons och Christer Sjögrens sörja av sluggerschlagrar. Vad är det som händer egentligen?

Anders Lundqvist: Du fick ett extremt brett genombrott som sextonåring. Sedan dess har du varit det perfekta exemplet på uttrycket “growing up in public”. Varje steg du har tagit, musikaliskt och privat, har följts av media och hela det svenska folket. Tror du att du snabbare hade hittat en tydlig stil, en musikalisk identitet, om du fått utvecklas utanför rampljuset?

Carola: Att ha en tydligare stil hade förmodligen varit det enda sättet att överleva om jag hade kommit fram i dag. Nu för tiden kan inte artister hålla på som jag har gjort; pröva sig fram. Inte ens min nya platta kan endebutant göra. Men det har varit värt det. Allt jag har gjort har känts genuint för mig – jag har inte känt att jag behövt vara trogen några “musikaliska ideal”. Musikalen “Sound of Music” var lika rätt för mig som “Personligt” eller “Jul i Betlehem”. Men visst hade jag gärna kommit med en ännu kaxigare platta. Ända sedan “Främling” har jag velat göra tuffare material.

Anders: Men varför har du då inte gjort fler rockplattor, om du nu velat det? Har du känt dig osäker och lyssnat för mycket på din omgivning? Eller har det varit skönt att lämna de tunga besluten åt andra?

Carola: Nej, jag hade nog hellre velat… (lång tystnad). Efter att jag vunnit Melodifestivalen med “Fångad av en stormvind” i början av 90-talet, då hade det varit läge att kontakta de bästa låtskrivarna både i Sverige och utomlands och inte bara gett ut en andraklassens variant bara för att “Carola säljer ändå”.

Anders: Du menar helt enkelt att du skulle ha gjort den här plattan för tio år sedan?

Carola: Mmm. Och egentligen har jag inte heller i dag gått på världens “hottaste” låtskrivare. Men det går fort, varenda svensk producent och låtskrivare jobbar ju för de största.

Anders: Men är det inte hur det låter som är viktigast – inte vem som på papperet skrivit eller producerat materialet?

Carola: Jo, visst är det så. Men ta “Someday”, som Jennie Löfgren skrivit med Jörgen Elofsson – vilken låt! Kanon. Då kan jag känna “den skulle jag ha gjort” (låtsassnyftning).

Anders: Det är lustigt att du säger det, för du tycks inspireras av många andra tuffa rocktjejer – det känns som om du helst skulle göra en Sahlene eller en Lambretta, men har svårt att få ihop det du gör till en egen enhet?

Carola: Det handlade om att börja skriva och se vad som kom ut. Och det har kommit ut en dansstänkare, en soulgospellåt och så vidare. Och vi är nöjda med det. Sedan får vi någonstans se om vi ska hålla oss till den bredden, eller om vi ska gå i någon riktning. Men man måste sätta igång med det man har. Skivbolaget har nog varit rädd att publiken inte skulle hänga med i svängarna. För personligen hade jag kunnat tänka mig att göra något rockigare.

Anders: Men vad är det mest extrema du hade gjort om du inte varit rädd att förlora din nuvarande publik? Är det något du tror hade skrämt slag på folk?

Carola: Nej, jag tror inte det. För min röst är där och de hade nog känt att “här är det power!”. Att jag sedan råkar kunna sjunga “Sound Of Music” (tystnad).

Anders: Kan det vara en förbannelse att behärska alla de här stilarna? Alla låtskrivare vet att i princip allt du framför låter bra, därför känner de inte samma krav att skräddarsy det inom speciellt snäva ramar. Kan inte begränsningarna automatiskt skapa en viss stil? Jag menar, U2 har inget större register, de kan knappt göra en vettig cover. Men det gör dem tydliga när de gör sitt.

Carola: Jag ser det ändå som en förmån att ha den här bredden. Det blir mest så här – i en intervjusituation – som man börjar prata om min “spretighet”. Men man kan ha många stilar inom sig. Jag kan ha en vacker julklänning bredvid ett MC-ställ i garderoben. Så egentligen behöver det inte vara en osäkerhet om vem man egentligen är.

Anders: Så om man liknar musikstilar vid kläder kan man säga att du klär i mycket.

Carola: Ja. Sedan kan man ju ställa frågan vem som är jag, innerst inne. Men det är väl som olika veckodagar. Är det lördag vill jag känna mig lite tuff och när det är söndag vill jag känna mig lite fin. Och vardagen är kanske jeans.

Anders: Vilka stilar ryms inom din nya, rockiga stil?

Carola: Fyra kanske! (skratt). Ett modernt popalbum som fokuseras på bra melodier i modern produktion. Ett exempel är Niclas Frisks och Andreas Mattssons soul-rock-gospelkänsla i “You Plus Me”, som jag bara älskade från första stund. Den satt som en handske och är i princip en förstatagning.

Anders : Men är inte du en sådan som i princip alltid sätter allt direkt?

Carola: Nej, faktiskt inte. För sedan kommer vi till de lite mer R&B-influerade låtarna, som “My Love”. Där det gäller att hänga och sätta texten på ett visst, rytmiskt sätt. Det är jag inte van vid, jag är mer hemma i poprock, typ Bryan Adams. Men jag ville inte göra gammal 80-talsrock. Så för mig handlade det om att lyssna in de unga R&B-brudarna och få den här musiken att bli en del av mig, få in den i kroppen. Och det var en spännande utmaning. Jag försöker lägga in mig själv i det.

Anders: Om “You Plus Me” är landet och “My Love” är det mer urbana, var befinner du dig?

Carola: Jag är nog närmare landet i så fall – men det ska bli oerhört spännande att se vad som händer live med låtarna, hur jag funkar ihop med bandet. Och en sån turné blir nog inte av förrän i vår eller sommar. En kombinerad klubb- och konsertturné.

Anders: Du har inte lyssnat så mycket på modern R&B?

Carola: Nej, det är mer äldre soul, som Aretha Franklin, kan man säga. Samtidigt har jag ju lyssnat på Craig David och vår egen Stephen Simmonds. Men om det är något som är min egen bakgata är det nog mer “You Plus Me”.

Anders: Sedan har du ett par diskodängor från HitVision-teamet?

Carola: Ja, de har jobbat mycket med Pandora och sånt. Vi har skrivit “I Believe”, “Coming Home” och “Give Me a Kiss Goodbye”.

Anders: Den sistnämnda är nästan en pastisch på Donna Summer- och Gloria Gaynordisko. Det är till och med en melodisnutt som låter som “On the Radio” med just Donna Summer – och du sjunger “I will survive” i texten.

Carola: Ja (skratt). Vi var till och med tvungna att ändra den lite när den blev alltför lik. Men vi tänkte lite på Chers “Strong Enough”. Den lät ju också välbekant när den kom.

Anders: Carola som sångerska känns större och viktigare än det material hon sjunger. Känns det ibland som en black om foten?

Carola: Ja, folk förväntar sig på något vis att jag varje gång ska ge det där lilla extra, och ibland kan jag känna: “Kan jag inte bara få sjunga och låten vara centrum?” Men jag har försökt hålla igen mer på den nya plattan, låta musiken tala. Jag menar, det går ju inte att undgå löpsedlarna. Jag längtar efter att få höra min musik på radio istället.

Anders Lundquist
skriven 2001-11-16

Skriv ut sidan

Våra partners