Roligt när besserwissrar sågar politikernas favoritplattor

Så var valet över för den här gången. Tack och lov säger jag. Nu dröjer det fyra år igen innan man tvingas genomlida ännu en löfteskarusell. Och på tal om just valet så hann den största kvällstidningens allerstädes närvarande manliga krönikör med att publicera en lista över partiledarnas favoritalbum innan den stora dagen i söndags. Persson, Olofsson och Leijonborg passade förvisso, men resten av sällskapet hade bidragit. Intressant? Nja, inte speciellt. Men tilltaget var åtminstone betydligt mer lustfyllt än Unika partiets i och för sig väldigt komiska existens.

För visst är det kul med meningslösa listor. Särskilt när besserwissrar ska såga innehållet på dom samma. Själv har jag svårt att döma vår nye statsminister Reinfeldt för att han gillar Da Buzz. Visserligen har dom gjort samma eurodisko fem plattor i rad nu, men dom år i alla fall catchy. Och inget soundtrack kunde väl passa bättre till alliansens arbete nu än Freddys etta, Ugglas Den ljusnande framtid är vår.

På andra sidan av det politiska spektrat hittar vi Lars Ohly, och han gillar tydligen att rocka hyfsat hårt med bland annat Deep Purple, Danko Jones och Beatles hippiefierade milstolpe Sgt. Pepper. Sedan är jag inte direkt förvånad över att Green Days American Idiot faller honom i smaken. Frågan är bara om inte Queens A Night At The Opera faller lite utanför ramarna. Jag kanske är fördomsfull här, men överdådigt glamorös arenarock borde inte direkt vara Lasses kopp av te.

För övrigt är jag smått imponerad över både Wetterstrands och Hägglunds eklektiska listor. I synnerhet den sistnämnde överraskar med såväl Pink Floyd och Rolling Stones som Miles Davis och Esbjörn Svensson bland favoriterna. Klyschan säger att Göran rimligtvis skulle haft lite kristna godsaker typ tidiga Amy Grant eller hårdrockarna Petra i den musikaliska mixen också, men så är alltså inte fallet.

I förra krönikan kåserade jag som bekant om lämpliga kampanjlåtar för diverse partier. Här kommer ännu ett tips till Piratpartiet, och det är alldeles gratis. Listen Like Thieves med Inxs låter i alla fall som ett givet val i mina öron.

Och på tal om just Inxs. Bandet har ställt in sin kommande höstturné i Europa på obestämd framtid. Synd, jag hade sett fram emot att se det återförenade bandet veva både alla gamla hits och material från nya underskattade albumet Switch. Visserligen är inte Michael Hutchence med oss längre, men nye sångaren J.D. Fortune gör ett bättre jobb än väntat.

För övrigt är Scissor Sisters nya album Ta-Dah alldeles lysande. Kvintetten har pallat för trycket efter succédebuten. Här finns bara hits så långt örat når, och förstasingeln I Don´t Feel Like Dancin´ är långt ifrån bäst. Sjuttiotalets dansanta popdisko lever i högsta välmåga i ”Saxsystrarnas” glassiga värld.

Åttiotalets AOR- och pudelrock lever också till många credängsliga kollegors förtret. Nya unga band dyker ständigt upp i skivhögarna och gör sina tolkningar av förebildernas sound. Vilket är väldigt glädjande. Fast trenden de senaste åren är förstås att gamlingarna kommer igen med förnyade krafter. Styx, Warrant, White Lion och House Of Lords är bara några namn i högen. Nu senast har Survivor återvänt med Reach, ett album som inte kan betraktas som annat än mumma för alla övervintrande FM-rockare. Riktigt lika självklar är inte Wingers kommande IV, men överlag håller Kip Winger och gängets nya alster trots allt hyfsat hög pudelklass.

För övrigt rekommenderas alla med svaghet för det slickade kvartetten Avalons nya Stand. Det här är vuxenpop med mördarhookar och stämsång att dö för.

Lika stark är inte lilla Ana Lauras självbetitlade verk, men den som söker soulpop någonstans mellan Anastacia och tidiga Mariah Carey bör hitta en del matnyttigt att fästa öronen på här.

Watashi Was Eager Seas å sin sida funkar som ett radiorockigare substitut i väntan på Maroon 5:s nya medan Mainstay på Well Meaning Fiction uppvisar sinne för mjukisrock i midtemposkolan, typ Lifehouse och The Calling.

Mer av samma vara i intensivare form bjuder The Folds på. Tänk collegerock med poppunkfeeling så hamnar du rätt.

Vi talar om tre var och en på sitt sätt typiska rockplattor här, således. Alla levererar varan utifrån sina intentioner, men bara folk som redan är insnöad på bredbent amerikansk rocktraditon på längden och tvären lär tända till. Å andra sidan är det väl rätt vackert så. För det är faktiskt inte nödvändigt att vare sig frälsa nya själar eller förnya sig bara för sakens skull.

skriven 2006-09-21
 

Skriv ut sidan

Våra vänner