Partierna blandar upp valfläsket med rockiga tongångar

Nu är det kokta (val) fläsket stekt igen. Åtminstone är så fallet på söndag när de flesta av oss traskar iväg till valurnorna för att ge en röst åt det rätta partiet på den politiska skalan. Vid det här laget är löfteskarusellen äntligen slut för den här gången. Men att lova är inte nog längre. Nuförtiden när Idol lockar fler tittare än partiledarutfrågningarna måste det vara lite show kring politiken också, och vad ligger då närmare till hands än att få artisterna att bekänna (parti)färg. På så vis kan man slå två flugor i en smäll och få både ett affischnamn och i bästa fall gratis uppträdanden på samma bräde.

Personligen välkomnar jag en sådan här utveckling. Lite underhållning skadar aldrig. Nu oroar sig förstås en del för att showandet ska överskugga politiken, så att folk får sympati med det parti med de coolaste artisterna på sin sida. Men än sen då. Somliga röstar ju ändå redan nu på folk för ”att hon pratar så bra” eller för ”att han verkar trevlig”. Nej, jag hittar inte på. Det där var faktiskt citat från verkliga livet. Därför gör nog inte lite ackompanjerande musikalisk distraktion någon skillnad för fokuseringen på det politiska budskapet.

Fast av tradition har det förstås mest varit vänsterblocket som kunnat skryta med att ha rockstjärnor i sitt stall, och så är det fortfarande. Enligt den stora morgontidningen i i stan kan vänsterpartiet till exempel föga förvånande ställa upp med trubaduren Lars Demian och Kajsa Grytt. Exakt var relativt nyblivne sextioåringen Mikael Wiehe och den gamle punkaren Thåström ska placeras är dock inte helt glasklart, men man får väl förutsätta att Nicaraguavännen och mannen bakom Alltid rött alltid rätt håller sig kvar på sin (vänster)kant.

Var Dennis Lyxzén i The (International) Noise Conspiracy hör hemma kan man också spekulera i, men syndikalisterna ligger väl närmast till hands med tanke på han tycker att ”hela det kapitalistiska systemet borde brinna j-vlar till helvete”. Samma sak gäller märkligt nog inte för den nästan folkäre Gonza som tillsammans med polarna i Advance Patrol ställt upp för Miljöpartiet på senare tid. Men han har också kläckt ur sig att det är okay att ”gå loss” och ”fucka upp” McDonalds och andra kedjor för ett antal år sedan. Vem kunde tro att myskillen från Tracks ens kunde tänka något sådant? Men i de lugnaste vatten…

På tal om just det här med lugna vatten, så hjälpte Anne-Lie Rydé Socialdemokraterna på traven under sommarens Almedalvecka medan Moderaterna fick hjälp av ex-kommunisten Wille Crafoord, en gång buspojke i hip hoparna Just D.

Folkpartiet å sin sida kan yvas över att Dominica från avsomnade Army Of Lovers hoppat på ordningståget. Liksom Dr. Alban, som tydligen TÄNDER stenhårt på Lejonkungens parti. Men han kunde ju också passa på och ”Sing Hallelujah” för Kd:s räkning när han ändå håller på.

Men skämt åsido, varken sossarna eller borgarna har mycket att komma med i det här avseendet. Särskilt inte jämfört med Fi, som gått in stenhårt för att värva kändisar. Folkmusikanten Åsa Jinder, Dogge, Malmösångaren Emil Jensen är bara några på listan. Till och med självaste Jane Fonda har lockats till Gudrun, och det om något är väl en fjäder i den för övrigt rätt slokande feministiska hatten.

Så visst svänger det lite mer om den svenska valet nu. Men det där välregisserade överdådiga partyelementet saknas än så länge. När får vi se massor av ballonger, konfetti och högljudd musik på valmötena i gamla Svedala? Vi har onekligen ett och annat att lära av USA i det avseendet. Okay, allt det där kanske skulle bli för mycket för oss lagomfixerade svenskar, men tanken med en kampanjsång kunde väl i alla fall partierna anamma även här.

Så här i valkampanjens sista skälvande minuter kunde till exempel valarbetare för Folkpartiet överallt pumpa på med Shaggys It Wasn´t Me för att påminna folk om att bara några i partiet roat sig med dataintrång. På samma sätt kunde måhända Eurythmics Missionary Man hjälpa Kd få ut sitt budskap. Möjligen kunde Göran Persson parti också få folk att glömma den där dyra bostaden på landet genom att lägga beslag på John Lennons Working Class Hero.

Vänsterpartiet då? Well, Motorheads Eat The Rich är väl logisk. Lika logisk som AC/DC:s Money Talks för Moderaterna, kan tyckas. Men nu när Reinfelt tagit partiet in i middle of the road-träsket vore det kanske i kaxigaste laget. Den hade om inte annat befäst fördomar lika mycket som om Bröderna Djups Vi bor på landet representerat Centern.

Fast kampanjlåtar i all ära. Ibland kan sådana slå tillbaka ”big time”, som det heter numera.
Ett praktexempel på detta är den sedelärande historien om när Bill Clinton använde Lou Begas Mambo No 5 som stämningsförhöjare vid en av sina kampanjturnéer. I början funkade den alldeles utmärkt. Begas uppsluppna uppräkning av idel damer i texten tedde sig mest som en kul och lite självironisk blinkning åt bilden av presidenten som en pigg ladies man. Men när ryktena om hans amorösa äventyr med fröken Lewinsky började florera sågades Mambolåten direkt. Varför? Textraden ”A little bit of Monica in my life” låg obehagligt nära sanningen för att uttrycka det milt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad Clinton hade tyckt om Harpos klassiker Moviestar. Hade han måhända blivit generad när sångaren sjunger ”It´s so bizarre when you´re smoking your cigar”? Vem vet, men i mina ögon fick i alla fall den lyriken en helt ny innebörd när affärens smaskiga detaljer väl hade avslöjats.

skriven 2006-09-14

Skriv ut sidan

Våra partners